Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Frestelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
påtagligt. Men att närmare söka göra sig reda
för de yttre omständingheterna vid denna
frestelse må väl anses vara på en gång
onödigt och förmätet; onödigt, emedan det
är en sak, i hvilken det aldrig är oss
möjligt att komma till någon bestämd klarhet;
förmätet, emedan hvad evangelisterna här
berätta, det berätta de just så, som de hört
det af Jesu egna läppar eller af deras, åt
hvilka han ensam kunde hafva meddelat det,
och han visste nog att gifva skildringen af
sin frestelse den form, som var egnad att
göra det djupaste intrycket och inskärpa de
nyttigaste lärdomarne. Nästan hvar enda
olika utläggare har sökt göra en särskild
åsigt gällande angående det verkliga
förloppet, yttre eller inre, af hela denna
tilldragelse. Från Origenes ända ned till
Schleiermacher hafva någre betraktat den
såsom rätt och slätt en vision eller en
allegori — den bildliga framställningen af en
rent inre strid; och äfven en så
bokstafstrogen och ortodox kommentator som Calvin
har anslutit sig till denna åsigt. I denna
punkt, som ju alltid är af jemförelsevis
ringare betydelse, må hvar och en fasthålla
den föreställning, som synes honom bäst
öfverensstämma med sanna förhållandet,
allenast han aldrig förgäter, hvad som i hela
denna sak är det enda väsentliga, att
nämligen striden i fråga var allvarlig, personlig
och i ordets högsta mening verklig — med
ett ord, att Kristus för vår skull mötte och
öfvervann frestarens djerfvaste angrepp.
Den frågan, huru vida Kristus var eller
icke var i stånd att synda, hör till dem,
som aldrig uppstå i ett enfaldigt och till
Guds andes röst ödmjukt lyssnande sinne.
Vi tro och veta, att vår välsignade herre
och frälsare var utan synd — Guds lam
utan vank och brist. Hvad tänkbar nytta
eller uppbyggelse kunna vi väl hafva af
skolastiska funderingar sådana som de, huru
vida denna hans syndfrihet berodde derpå,
att han kunde icke synda, eller att han
icke kunde synda? Någre hafva i ett
oförståndigt och öfverdrifvet nit tillskrifvit honom
icke allenast en verklig syndfrihet utan äfven
en natur, som saknade hvarje förutsättning
och möjlighet för att begå någon synd. Men
hvad skola vi säga härom? Om Kristi stora
strid var blott en bedräglig synvilla, var
blott en låtsad strid, hvad gagn kunna vi
då hafva af berättelsen om den? Om vi
hafva att öfvervinna frestelser och farligheter
af allehanda slag, endast iklädde den
vapenrustning, som heter den meskliga fria viljan,
hvilken dessutom i så månget hänseende
blifvit beröfvad våra fäder och oss genom
dem, hvad tröst kunna vi väl då hemta deraf,
att vår store föregångare slagit sig segerrikt
igenom, då dock för honom ingen verklig
fara var för handen, att han kommit oskadd
ur striden, då han dock icke egde någon
möjlighet att blifva sårad? Eller pröfvas
väl då månne krigarens mod, när han vet,
att det är blott för en låtsad strid emot en
inbillad fiende han drager ut? Tager man
icke på detta sätt under det gäckande skenet
af from tillbedjan ifrån oss honom, om
hvilken det betygas, att han, »ehuru han var son,
af det han led, lärde lydnad» (Hebr. 5: 8)?
Gör man icke på detta sätt under
ortodoxiens täckmantel spe med vår tro, att vi
hafva en öfversteprest, som kan varkunna
sig öfver vår svaghet, »efter han varit
frestad i allting likasom vi, dock utan synd»
(Hebr. 4: 15)? De som på detta sätt vilja
ära honom, de beröfva oss vår lefvande
Kristus, hvilken var sann menniska icke mindre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
