Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Frestelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
än sann Gud, och gifva oss i stället en
ofattlig tankebild, hvarken menniska eller
Gud, hvilken lika litet förmår framkalla vår
tillbedjan som vår kärlek.
Derföre af hvad orsak det än vara må
— vare sig det kommer af en falsk ortodoxis
fariseiska nitälskan, som öfver allt tror sig
kunna uppspåra och ständigt är till hands
med att fördöma förment kätterska
meningar, eller det kommer af en öfverdrifven och
missrigtad vördnad, som urartat till en
räddhågans och träldomens ande — låtom oss
väl taga oss till vara att stöta oss på och
motsäga den heliga skrifts bestämda uttryck
genom det antagandet, att Kristus icke kunde
frestas. Ty han var verkligen icke blott
skenbart utan på fullaste allvar utsatt för
frestelsen; ja, hans frestelse måste dertill hafva
varit så mycket svårare än andra
menniskors, som hans natur var så oändligt
mycket både starkare och renare än deras. I
den mån någon har sträfvat hela sitt lif
igenom att i likhet med det stora föredöme,
han eger i sin frälsare, vara helig, oskyldig,
obefläckad och skild ifrån syndare, i samma
mån får han ock inom sig erfara något af
det, som Kristus kände, då han vardt
frestad; han får pröfva något af denna strid,
denna ångest och qväljande motvilja, som
måste bemägtiga sig hvarje ädlare natur,
då den af inre eller yttre frestelser blifvit
förd, om också endast mera skenbart, öfver
gränsen till det ondas område. Det finnes
få ställen i Kristens Resa, som äro
kraftigare och mera genomträngda af djup insigt
i det menskliga hjertats hemligheter än det,
der Kristen i dödsskuggans dal finner sitt
sinne uppfyldt af upproriska bilder och
hädiska ord, hvilka utan hans åtgörande eller
ens medgifvande blifvit hviskade honom i
örat af en ond ande, men hvilka han i sin
stora förvirring icke kan skilja från de
tankar, som med hans eget samtycke
uppkommit och fått rotfästa sig i hans själ. Hos
Kristus var nu visserligen, såsom vi väl kunna
förstå, hvarje sådan sammanblandning eller
förvexling omöjlig, utan att vi dock derföre
här behöfva taga vår tillflykt till någon hans
inneboende gudomlighet, någon naturernas
gemenskap, någon »communicatio idiomatum»
såsom teologerna på sitt språk hafva tänkt
sig saken; den var omöjlig redan derföre,
att Kristus aldrig hade gjort någon synd,
ty om dylika andliga synvillor gäller det,
att de alltid hos menniskorna stå mer eller
mindre i sammanhang med förgångna
synders minne. De äro så att säga
framskymtande vålnader af förgätna och oförgätna
synder; de äro dimmor, uppstigande från de
orena platser i hjertats nedersta djup, som
ännu icke blifvit fullkomligt rensade. Ja, oss
plågar derföre ofta denna oförmåga att icke
kunna skilja hvad som kommer inifrån från
hvad som utifrån tränger sig på oss, att icke
kunna skilja mellan det, som vi i vår
svaghet verkligen samtyckt till eller åtminstone
till hälften låtit vinna insteg hos oss, och
det, med hvilket vi visserligen kunna finna
oss ställda i omedelbar beröring, men
hvilket vi dock afsky med hela styrkan af vår
inre moraliska kraft. Men för Kristus fans
icke denna oförmåga. Och dock frestades
han. Ty det måste vara ett inskränkt eller
missrigtadt förstånd, som föreställer sig, att
menniskan endast i den mån blifver bekant
med frestelsen, som hon övervinnes och
befläckas af den; som är ur stånd att skilja
mellan en mägtig frestelses allvar och en
brottslig tankes skuld, ändock det är en
gammal sanning, hvilken aldrig låter förneka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
