Jesu Lif / 161-162 (1878) Author: Frederic William Farrar Translator: Fredrik August Fehr With: Hans Magnus Melin Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Frestelsen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

aldrig föra oss så högt upp som på ett berg.
Tinnarne äro höga nog, ja, den lägsta
klockstapel i hela staden kan göra till fyllest.
Eller låt honom blott föra oss upp på taket
till det hus, der vi bo, låt honom blott ställa
oss i dess fönster eller dörrar, vill han bjuda
oss allt, hvad vi derifrån kunna se, så är
nog frestelsen för oss tillräckligt stark; vi
skola taga emot det och tacka honom till.
— — — — En half krona eller några ören,
ett par skor eller någon dylik obetydlighet
skall förmå mången att böja knä för
djefvulen.»

45. Kejsar Tiberii hufvud. (I förstorad skala efter ett mynt.)

Men Kristus lärde oss: »Hvad hjelper
det menniskan, om hon vunne hela verlden
och toge skada till sin själ?»

Det fans verkligen vid denna tid en
menniska, som i en viss mening kunde sägas
ega hela verlden. Det var den då regerande
romerske kejsaren Tiberius. Han var utan
all fråga den mägtigaste af alla lefvande
menniskor, den erkände och afgudade
enväldige herskaren öfver allt, hvad stort och
herligt var i denna verldens riken. Hans
magt och myndighet visste icke af någon
kontroll, hans rikedomar kände ingen gräns,
hans nöjen och njutningar ingen tygel. Och
för att ännu mera hejdlöst och ostördt få
öfverlemna sig åt sina lustars
tillfredsställande valde han icke långt efter denna tid
åt sig en bostad på en den skönaste plats
under skuggan af en slumrande vulkan; han
slog sig ned på en förtjusande ö med det
ljufligaste och mildaste klimat i verlden.
Men hvad vann han med allt detta? Han
var, såsom Plinius uttrycker sig, »tristissimus
ut constat hominum» — »den erkändt
svårmodigaste af menniskors slägte». Och der
från detta hem, som var förtroget med hans
många dolda brott, från denna ö, der han
likasom gjort till sin uppgift att pröfva, huru
mycken lycka stod att vinna genom att tvinga
allt, det största med det minsta, allt det
myckna, öfver hvilket han såsom verldens

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>