Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. De förste apostlarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilka äro otänkbara hos hvar och en, som
icke fått på sin lott ett ganska drygt mått
icke blott af inre och andliga utan äfven af
rent yttre gåfvor och företräden.
»Visserligen», säger Hieronymus, »flammade en eld
och en stjernornas klarhet i hans öga, och
det gudomliga majestätet upplyste hans
ansigte.»
Den tredje dagen efter sin återkomst från
öknen synes Jesus hafva tillbragt i samtal
med sina nye lärjungar. På fjerde dagen
begaf han sig åstad för att återvända till
Galileen, och på vägen påträffade han en
annan ung fiskare vid namn Filippus af
Bethsaida. Filippus var den ende af
apostlarne, som hade ett grekiskt namn. Må
hända var han uppkallad efter tetrarchen
Filippus, då det ju alltid har varit vanligt att
uppkalla barn efter regerande furstar[1]. I
sådant fall måste han vid denna tid ännu
icke hafva varit trettio år gammal. Möjligen
förskrifver sig hans grekiska namn från hans
närmare bekantskap med den grekisktalande
befolkning, som bodde blandade med
galileerne på stränderna af sjön Genezareth.
Något sådant har troligen också varit
orsaken till, att just han var den af apostlarne,
till hvilken desse greker vände sig, som
önskade se vår frälsare under sista veckan af
hans jordiska lif. Ett enda ord — denna
enda eftertryckliga inbjudning: »Följ mig!»
— var tillräckligt för att för alltid vid Jesus
fästa denne saktmodige och okonstlade
galileer, som vår frälsare efter all sannolikhet
redan förut hade känt.
Dagen derefter blef denna lilla hängifvet
fromma och lyckliga krets förökad med ännu
en femte medlem. Ifrig att dela med sig af
den stora upptäckt han gjort, uppsökte
Filippus sin vän Nathanael och bevisade
derigenom denne den största väntjenst någon
i sjelfva verket kan göra en annan, och
hvilken består deruti, att han meddelar honom
af sin erfarenhet i gudomliga ting. I
förteckningen på apostlarne är i allmänhet —
derom råder knappast något tvifvel —
Nathanael en och den samme med
Bartholomeus; ty Bartholomeus är mindre ett
egentligt namn än ett särskildt tillägg till ett
sådant — »Bar-Tolmai», d. ä. »Tolmais son»;
och under det att Nathanael endast på ännu
ett ställe (nämligen Joh. 21: 2) förekommer
nämd med detta namn, finna vi deremot
Bartholomeus, om hvilken vi i annat fall icke
skulle veta det allra ringaste, så godt som
oupphörligen i förteckningen på apostlarne
ställd till samman med Filippus. Som
Nathanaels hem var Kana i Galileen, har han
ganska lätt kunnat blifva bekant med den
unge fiskaren från Genezareth. Och likväl,
så stor var den tillbakadragenhet, i hvilken
Jesus hittills hade framlefvat sitt lif, att
ehuru Tolmais son kände Filippus, kände
han dock ingenting om Kristus. Filippi
okonstlade sinne tyckes också finna ett nöje
uti att framhålla motsättningen mellan
storheten af Kristi embete och ringheten af hans
börd; ty så utbrister han: »Honom, om
hvilken Moses i lagen äfvensom profeterna hafva
skrifvit, hafva vi funnit»; och hvem tror du?
— månne en ung herodiansk prins? —
månne en ung hasmoneisk prest? — månne
något skinande ljus från Schammais eller
Hillels skolor? — eller månne någon ung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>