Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI. Det första undret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle han dock. för oss vara, den han är,
Kristus, Guds son — de ville endast styrka
en ödmjuk och älskande tro. De voro
tecken visserligen — dock endast så att säga
mera tillfälliga tecken — för att bevisa hans
gudomliga sändning; deras närmaste
ändamål var att lindra menskligt elände, att
åskådliggöra heliga sanningar eller, såsom
i detta fall, att föröka en oskyldig glädje.
Icke en ståtlig amfiteater och en lysande
församling, utan en obetydlig by, ett vanligt
bröllop, ett ringa hem och några få fattiga
gäster — se der den omgifning, som fick
bevittna ett af Kristi största under. I detta
afseende framträder en icke ringa
öfverensstämmelse mellan detta första under och de
öfvernaturliga tilldragelser, som timade vid
Kristi födelse. Och i den fullkomliga
frånvaron af all yttre ståt, i denna bestämda
motsats emot allt, hvad vi af oss sjelfva
skulle hafva föreställt oss, hvad den
utsmyckande legenden skulle hafva uppdiktat, med
ett ord i berättelsens hela karakter, se vi
blott en ytterligare bekräftelse derpå, att
hvad vi här läsa är oförfalskad sanning.
Ett under är under, och vi kunna icke
inse, att något vinnes derigenom, att vi söka
göra för oss skenbart begripliga de medel,
genom hvilka det blifvit utfördt. Antaga vi
detta unders verklighet — och i denna fråga
har hvar och en att efter eget bepröfvande
bestämma sig för ett antagande eller ett
förkastande — så antaga vi i och med det samma
förhandenvaron af en kraft, som väl icke
nödvändigt upphäfver men dock är upphöjd
öfver och verkar oberoende af de allmänna
naturlagarne. Hvad vinnes väl — eller i
hvad mån blir undret så att säga mindre
underbart, mindre för förståndet ofattligt –
om vi till exempel med Olshausen antaga,
att vi här endast hafva att göra med en
påskyndad naturprocess, eller med andre
utläggare på annat sätt söka bringa sakens
förlopp närmare vår föreställning. Det blifver
dervid: antingen föreligger här ett under,
och då kan det enligt sakens egen natur icke
heller förklaras, eller kan det förklaras, och
då är det icke längre något under. Må de,
hvilkas förstånd det tilltalar, och hvilka anse
det för sitt andliga lifs förkofran gagneligt,
sysselsätta sig med hypoteser i denna väg;
oss synas dylika försök att förklara dessa
ting icke »rationalistiska» eller »farliga»
eller »vittnande om sidvördnad för det
gudomliga ordet», utan helt enkelt förvirrande
och onödiga. Att stämpla dem såsom ett
tviflande sinnes eftergifter åt tidsandans
otro må anstå en hänsynslös, fariseisk
teologi, men sådant är ovärdigt den, som lärt
sig förstå, att saktmodig mildhet är den kristna
trons skönaste frukt. I allt, hvad trossaker
heter, må det för hvar och en af oss vara
»en ganska ringa ting att varda dömde af
eder eller af en mensklig lag»; Guds röst,
ingen annans, är det, som genom den inre
öfvertygelsens magt i våra hjertan och
samveten skall säga oss, hvad vi böre tro eller
icke tro; Guds dom, och hans allena, är det,
inför hvilken vi stå eller falla. Vi hafva
icke någon rätt att bryta stafven öfver deras
kristendom, som förkasta undren, lika litet
som de å sin sida hafva rätt att beskylla
oss, som tro på undren, för att vara
skrymtare eller enfaldige. Jesus har bjudit alla
menniskor, ehvad de erkänna eller förkasta
honom, att öfva mildhet och afhålla sig från
att döma hvarandra; och hvad bådo den,
som tror på undren, och den, som icke tror
på dem, kan göra, är att lugnt, hofsamt,
ärligt och upprigtigt – väl vetande, hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
