Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI. Det första undret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slutligen tro, att Kristus var Guds enfödde son,
ordet af Gud utgånget, som kom att
uppenbara och förklara sin fader för oss
menniskor; då skola vi icke heller finna någon
orsak att stöta oss på de i evangelierna
omtalade undren; då skola vi i stället betrakta
Kristi underverk såsom oskiljaktiga från hans
person och sändning och lika naturliga och
oundvikliga, som de utströmmande
ljusstrålarne äro för solen. De voro, för att begagna
Johannes’ älsklingsuttryck, icke blott och
bart »tecken» och under, de voro tillika verk,
helt naturliga och oundvikliga verk af
honom, hvars hela tillvaro var det största af
alla under, och hvars gerningar derföre ofta
icke voro andra menniskors lika. Ty vår
tro är, att han var syndfri, och vi instämma
i den tyske skaldens ord: »Kanske håller
någon före, att alla unders under är att
hafva skapat denna verlden, sådan hon är;
likväl är det ett ännu långt större under
att i denna verld hafva lefvat ett fullkomligt
rent lif.» Den störste af nyare tiders
tänkare har sagt, att det är tvenne ting, som
uppfylla hans själ med häpnad och beundran,
»den stjernbeströdda himmelen öfver oss och
den moraliska lagen inom oss»; men till dessa
herliga ting har blifvit lagd en tredje
verklighet af icke mindre öfverväldigande
majestät, vi mena uppfyllandet af den moraliska
lagen utom oss i Jesu Kristi person. Denna
vår frälsares egenskap att hafva uppfyllt
lagen kommer oss att tro på sanningen af
hans gudomliga natur; men en sådan tro
lemnar intet rum i själen öfrigt för häpnad
eller tvifvel, då vi sedan om honom få veta,
att han gjort gerningar på jorden, dem
endast Guds kraft förmått göra.
Tvenne utmärkande drag för detta första
under måste vi slutligen med några ord här
beröra.
Det första, vi märka, är dess fullkomliga
upphöjdhet öfver allt, som skulle tyda på
sjelfviskhet och egennytta. Hela vår
frälsares verksamhet gick endast derpå ut att
bereda frid och glädje åt menniskorna; hans
välbehag hvilade icke öfver en sjelftagen
verldsförsakelses tungsinthet utan öfver en
oskyldig glädjes lycka; han gaf sin
stadfästelse icke åt ett nödtvunget celibat utan
åt ett helgadt äktenskap. Den samme, som
för att stilla sin egen svidande hunger icke
ville förvandla öknens stenar till bröd,
tvekar ej att för andras skull med glädje
bevisa sin undergörande magt genom att blott
sex eller sju dagar efter denna frestelse i
öknen undanrödja bristen och förlägenheten
vid en ringa bröllopsfest genom att förvandla
vatten till vin. Moses’ första under var att
i sträng nitälskan förvandla Nilen, en
brottslig nations flod, till blod; Jesu första under
var att fylla en from familjs vattenkrukor
med vin.
Det andra, hvarvid vi i fråga om detta
under hafva att fästa vår uppmärksamhet,
är dess symboliska karakter. Likasom
nästan alla Kristi under förenar det inom sig
de egenskaper, som utmärka ett
barmhertighetsverk, en sinnebild och en profetia.
Verlden gifver sitt bästa först, och derefter det
som sämre är, men Kristus var kommen att
fullkomna och förädla, hvad ringa var.
Kristus var kommen att förbyta Mose lags
stränga och betungande stadgar i frihetens
fullkomliga lag och låta i Johannesdopets
ställe träda dopet med den helige ande och
med eld. Kristus var kommen att förbyta
en glädjelös isolerings sjelfförsakelser i dem,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
