Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV. Den samaritanska qvinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blott för ett enda tillfälligt ord, och det
dertill uttaladt af en okänd främling, skulle
uppgifva den tro, i hvilken hon och hennes
fader voro födda och uppfostrade? Med en
vemodig suck hänsköt hon denna och alla
frågors slutliga afgörande till den tid, då
messias skulle komma, denne messias, på
hvars ankomst hon för öfrigt endast
hoppades på grund af vissa utsagor i de mosaiska
böckerna — sådana som 1 Mos. 49: 10; 4
Mos. 24: 17; 5 Mos. 18: 15 — icke på grund
af några hos profeterna förekommande
löften, ty i likhet med hela sitt folk förkastade
hon profeterna. Då var det, som Jesus sade
till henne dessa enkla, häpnadsväckande ord:
»Jag, som talar med dig, är den samme.»
Hans födelse hade blifvit förkunnad om
natten för några få okände och okunnige
herdar; det första otvetydiga och bestämda
betygandet af honom sjelf, att han var
messias, skedde vid en brunn i närheten af den
lilla staden Sichar under middagstimmens
iryckande värme, och den enda, som fick
vara närvarande vid detta tillfälle, var en
ringa, oansedd samaritisk qvinna. Till denna
Sichars fattiga, syndfulla, okunniga dotter
talades ord af en så innehållsrik och
omfattande betydelse, att det skulle tillhöra alla
kommande åldrar att på böjda knän och
nästan med tillbakahållen andedrägt lyssna
till dem.
Hvem skulle hafva kunna uppdikta, hvem
skulle ens på egen hand hafva kunnat
föreställa sig ting, så olika alla menskliga
tankar som dessa? –
Här afbröts Jesu samtal med den
samaritiska qvinnan; ty lärjungarne — och ibland
dem den, som sjelf nedskrifvit denna
berättelse — återkommo till sin mästare. Jakobs
brunn ligger högt på ett utsprång af
Garizim och på en del af slätten, som icke är
stängd eller skymd af några träd eller
byggnader. I den klara luften kunde lärjungarne
derföre redan på rätt betydligt afstånd se
och höra sin mästare, der han stod
inbegripen i ett långt och allvarligt samtal med en
ensam person. Komne närmare, varsnade de
till sin bestörtning, att denna i fråga
varande person var en qvinna. Han en jude,
en rabbi, talade med »en qvinna», och denna
qvinna dertill en samaritiska, denna
samaritiska dertill en synderska![1] Likväl vågade
de icke säga något härom till honom; de
vågade icke spörja honom. Den känsla af
vördnad, som hans majestät ingaf, den tro
och kärlek, som hela hans umgängelse
andades, förjagade alla uppstigande tvifvel och
nedtystade all undrande nyfikenhet.
Emellertid hade qvinnan, förgätande i
hastigheten och bestörtningen sin kruka,
skyndat till staden med sin underbara berättelse.
»Kommen», sade hon här till folket, »och
sen en man, som har sagt mig allt, hvad
jag har gjort! Månne icke han är Kristus
(messias)?»
Samariterne, som — att döma af de
sparsamma underrättelser, hvilka vi i
evangelierna ega om dem — tyckas hafva haft
öppnare och för nya intryck och öfvertygande
skäl mera mottagliga sinnen än sina
grannar, judarne, skyndade ögonblickligen ut ur
staden, då de hörde hennes ord; och när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
