Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVII. Början af Jesu galileiska verksamhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
809
17. BÖRJAN AF
JESU GALILEISKA VEBKSAMäBT.
310
fällde han Simon, att han skulle ro ut med
sin båt på djupet, och dem alla bjöd han,
att de ännu en gång skulle kasta ut sina
nät. »Då svarade Simon och sade: mästare 1
vi hafva arbetat hela natten och fått intet,
men på ditt ord vill jag kasta ut nätet. Och
de gjorde så, och omslöto en stor hop fiskar,
och deras nät gingo sönder». Petrus var
väl i början nedslagen och förstämd; men
ett enda ord af honom, som han så högt
aktade, och hvars magt han redan förut
bevittnat, var honom nog för att återgifva
honom hans mod och förtröstan. Och hans
tro vardt rikligen belönad. En stor mängd
fiskar uppfyllde ögonblickligen näten.
Nu blef det lif och rörelse. Det första,
man instinktmessigt tänkte på, var att berga
den öfver måttan rika fångsten. Simon och
Andreas vinkade åt Zebedeus och hans
söner och tjenare, som voro i den andra
båten, att de skulle komma och hjelpa dem
att taga vara på den underbara mängden af
fiskar och draga upp de tunga näten; och
så blefvo då båda båtarne öfverfalla af fiskar.
Men så snart detta arbete var slutadt, och
Petrus kommit till full besinning om det
stora i detta underverk, föll han med sin
vanliga uppbrusande häftighet till mästarens
fötter, men icke för att tacka honom, icke
för att för all framtid lofva honom en
obrottslig trohet — nej, utan (och här hafva vi
åter ett af dessa oförlikneliga drag, som bära
sanningens vittnesbörd i sig sjelfva, och som
aldrig af någon diktande fantasi kunnat
uppfinnas) endast för att utropa: »gäck ifrån
mig-, Herre, ty jag är en syndig menniska».
En stråle af öfvernaturligt ljus hade
upptäckt för honom både hans egen syndfullhet
och ovärdighet, och hvem den var, som var
mod honom i båten. Det var ett rop af
sjelfanklagelse, som redan betygade tillvaron
af något bättre. Det var den första känslan
af fruktan och bäfvan, innan den ännu fått
tid att utveckla sig till tro och kärlek.
Petrus menade icke detta: »gäck ifrån mig»;
han menade fast mer endast — och detta
visste hjerteransakaren — »jag är alldeles
ovärdig att få vara hos dig, men drif mig
icke bort ifrån dig, låt mig ändå få stanna».
Hvilken olikhet emellan detta af en allt
uppgifvande och bäfvande ödmjukhet
frampressade rop och de orene andarnes vilda
skriande, då de bådo Kristus att lemna dem i
fred, eller de arme gadarenernes djupa
förnedring, hvilka föredrogo att i ro få egna
sig åt sin svinskötsel framför att få hafva
sin frälsare hos sig!
Simon utbrast så, i det han föll till Jesu
knän, heter det i den evangeliska
berättelsen, »emedan en förskräckelse var kommen
öfver honom och öfver alla, som voro med
honom, för det fiskafångets skull, som de
hade fått, sammalunda ock öfver Jakob och
Johannes, Zebedei söner, som voro i sällskap
med Simon. Då sade Jesus till Simon: var
icke förfärad! Hädanefter skall du fånga
menniskor» (Luc. 5: 9. 10).
Huru mildt var icke Kristi svar! Nu
såsom alltid under hela sin lärareverksamhet
begagnade han sig af de för handen varande
omständigheterna, af hvilka han gjorde en
användning, som inskärpte en lärdom för
lifvet. Rundt omkring dem i den lilla båten
låg hoptals det glittrande bytet, som de nyss
uppdragit ur sjön — glittrande, men med
en glans, som redan började blekna i döden*
* I sammanhang med denna berättelse står fiskens flitiga användning i den första kristna konsten och
literaturen såsom en symbol af de kristne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
