Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XX. Jesus i Nain
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
365
20. JESUS I KAIN.
366
bli eldigt, i sitt eget namn, i sin egen kraft
och med ett enda ord. Huru kunde de väl
då af hvad de sågo och bevittnade draga
någon annan slutsats än denna: »Gud
hafver besökt sitt folk».
Vid samma tid, möjligen äfven samma
dag*, var det, som vår frälsare mottog det
bekanta korta och dock så gripande
budskapet från sin store förelöpare Johannes
Döparen. »Johannes», heter det, »kallade
till sig tv.å af sina lärjungar och sände dem
till Jesus, sägande: är du. den, som komma
skall, eller skola vi förbida någon annan?»
Men var då detta en fråga, som kunde
höfvas den man, som allra först hade
igenkänt och hänvisat på Jesus såsom Guds lam?
Var detta en fråga, som kunde anstå honom,
som i hänryckningens ögonblick sett
himmelen öppen och anden nederkomma såsom
en dufva öfver Jesu hufvud?
Det kan väl synas underligt. Någre hafva
också hållit före, att i fråga varande
budskap blifvit afskickadt endast i akt och
mening att skingra tvifien hos Döparens
afundsamme och försagde anhängare; andre åter
hafva velat påstå, att frågan endast
inneburit detta: Ȋr du i sanning den Jesus,
om hvilken jag vittnade?»; andra slutligen
hafva velat göra gällande den åsigten, att
detta budskap ingalunda varit ett uttryck
af någon hemlig tvekan, utan endast
innefattat en ödmjuk påminnelse derom, att nu
tiden vore inne för Jesus att uppenbara sig
såsom sitt folks messias, den der skulle
förverkliga dess teokratiska förhoppningar,
tilllika med möjligen en mild förebråelse
dex*-för, att Jesus allt fort lät Johannes, sin store
förelöpare, försmäkta i fängelse och icke
använde sin undergörande magt, om hvilken
* Matth. 11: 2—19; Luc. 7: 18—35.
det talades så mycket, för att derifrån
befria honom. Men dessa skiftande meningar,
uppkomna, som de alle samman äro, för att
rädda Johannes’ anseende, äro i bästa fall
helt och hållet obehöfliga; delvis vederläggas
de ock i grund af den evangeliska berättelsens
bestämda uttryck. Johannes Döparen är
sannerligen för stor och hans karakter för
upphöjd, för att vi i fråga om honom skulle
behöfva taga vår tillflygt till några af ett
slags medlidande eller undseende.
förestaf-vade antaganden; vi sluta tvärt om af Kristi
egna ord, att den store och ädle profeten i
den stunden verkligen funnit en stötesten
för sin tro i hvad han hörde om Kristus.
Och dock var detta öfvergående tvifvel så
långt ifrån att vålla någon rubbning i
Johannes’ inre ställning i det hela, att Kristus
vid detta samma tillfälle öfver honom uttalade
det största loftal, som någonsin kommit någon
dödlig till del, det nämligen, att ibland dem,
som äro födde af qvinnor, ingen större
uppstått än han (Matth. 11: 11).
Ingen, som känner det menskliga hjertats
art, kan blifva frestad att bryta stafven öfver
ett vankelmod af detta slag. Och huru lätt
förklarlig var för öfrigt icke hos Johannes
Döparen nu en sådan stämning af
nedslagenhet och tvifvel. Af kort varaktighet hade
den store profetens offentliga lefnadsbana
varit, och en sorglig utgång hade den fått
Ehuru menniskorna i stora massor hade
trängts för att lyssna till den af helig
nitälskan hänförde ökenpredikarens ord, hade
dock det intryck, hans predikan gjort på
dem-, hvarken varit djupgående eller
varaktigt (jfr Matth. 11: 18; 21: 23—27; Joh. 5:
35). Ännu innan Jesus hade framträdt i
den fulla utöfningen af sin verksamhet, hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
