Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XX. Jesus i Nain
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
871
JE3U LIF.
372
en tid lyssnat till Döparens tal med den
vidskepliga vördnad, som icke sällan är
utmärkande för listiga, beräknande naturer,
slutligen gifvit vika för sin gemåls, Herodias’,
hat och kastat botpredikaren i fängelse.
Josephus berättar oss, att detta fängelse
var fästningen Machaerus, eller Makor, en
stark och dyster borg, som blifvit byggd at
Alexander Jannai och ytterligare befäst at
Herodes den Store. Den var belägen öster
om Döda Hafvet vid gränsen mot Arabien.
Här rar det profeten nu fick tillbringa sina
dagar, profeten, som förut varit van att lefva
i ostördt umgänge med öknens friska vindar
i Guds fria natur. Vi kunna lätt föreställa
oss, huru för en natur, kraftfull och okufligt
frihetsälskande såsom hans, fångelset måste
förefalla värre än döden sjelf. I stället för
Jerichos palmer och Engeddis balsamlundar,
i stället för åsynen af de täcka gazellerna i
vildmarken och månens återspegling i det
Döda Hafvets dunkla vågor hade han nu
blott fängelsehålans kalla och fuktiga luft
och tyngande bojor samt sällskapandet med
den råe fångvaktare, hvilken en tetrark at
Antipas’ skaplynne tillsatt på en fästning
sådan som Makor. Tänka vi oss den
mäg-tige örnen, i hvars lynne det låg att sträfva
mot ljusomstrålade höjder, instängd, fjettrad
vid marken i detta mörka fängelse, bland
dessa lavaströmmar och basaltklippor, hvilka
i verkligheten beboddes af långt värre den
menskliga råhetens och lastens demoner än
de »gastar», »satyrer» och hemlighetsfulla
varelser, hvilka enligt den judiska folktron
uppfyllde hela denna nejd, kan det svårligen
väcka vår undran, om det snart nog började
skymma för hans blick.
Det är icke ovanligt i verldshistorien, att
Gud låter sina störste och bäste tjenare
dricka ända till yttersta dräggen af den
kalk, som tyckes innehålla idel vittnesbörd
om en förfelad lifsuppgift. An kallar han
dem plötsligt bort genom en brådstört
martyrdöd, än låter han deras själs- och
kroppskrafter långsamt tyna bort, innan ens dem
blifvit förunnadt att se en enda skymt af
några uppspirande frukter af deras arbete.
Det ser ibland ut, likasom kastade han utan
förbarmande såsom gagnlösa, brustna
verktyg bort de sinas lif, innan de ännu blifvit
krönta med någon den ringaste
välsignelserika framgång; det ser ut, likasom skulle de
hafva rätt, hvilka akta desse mäns lif i
sjelf-försakande gudshängifvenhet för en dårskap,
ty det händer, att äfven slutet af ett sådant
lif är beröfvadt hvarje sken af mensklig
vördnadsbetygelse och ära. Och likväl, noga
sedt är detta allt blott en del af den
nådefulla eld, i hvilken Gud bortbränner slagget
från det sju gånger bepröfvade guldet hos
den ande, som skall blifva värdig det eviga
lifvets skatter.
Men för ingen kunde denna ömma
tuktan antaga en mera sträng och pröfvande
karakter än för Johannes. Ty han tycktes
öfvergifven icke blott af Gud i himmelen
utan äfven af Guds egen son, som vandrade
på jorden. Johannes försmäktade i Herodes’
fängelse, under det att Jesus, upptagen med
utöfningen af sitt lärarekall i Galileen,
predikade för jublande, mottagliga skaror i en ,
kropp och själ vederqvickande, herlig natur.
O, huru kunde hans fader i himmelen och
hans vän på jorden tillåta, att han tvinade
bort i detta namnlösa elände! Hade icke
hans lif varit oskyldigt? Hade han icke varit
trogen i sin kallelse ? Hade icke hans
vittnesbörd varit sannfärdigt? Ja, hvarföre
nedkallade icke han, om hvilken han hade vitt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
