Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXI. Synderskan och fariseen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
887
JESU UF.
388
vara någon sluten, otillgänglig borg. Den
allmänt herskande gästfriheten — den
förnämsta af alla österlandets dygder —
nästan tvingar honom att lefva så att säga för
öppna dörrar, så att hvar och en snart sagdt
vid hvarje stund på dagen har tillträde till
hans rum. Men vid detta tillfälle var der
särskildt en, som hade dristat beträda denna
vördnadsvärda boning, en, hvars närvaro icke
blott var ovälkommen utan rent af förhatlig
och afskydd. En stackars befläckad, fallen
qvinna, illa beryktad på denna ort, der man
väl -kände till det usla lif, hon hade fört,
hade, då hon fått höra, att Jesus satt till
bords i fariseens hus, fattat mod till sig och
banat sig väg bland hopen af andra
besökande, medtagande en alabasterflaska med
smörjelse. Det dröjde icke länge, förrän
hon fann honom, som hon sökte, och under
det hon nu stod der bakom honom, ödmjukt
lyssnande till hans ord, kom hon allt mer
att tänka på allt, hvad han var, och allt,
hvartill hon genom en kedja af synd och
skam hade sjunkit; hon kom att
sammanställa den helige" unge profetens fläckfria
renhet med sitt eget förfelade, fallna lif.
Och då hon så stod der, medan sådana
tankar fingo magt med henne, brast hon ut
i gråt, och hennes tårar föllo ned på hans
bara fötter, öfver hvilka hon efter hand allt
djupare och djupare böjde sig ned för att
dölja sin blygsel och förvirring. Hade det
varit fariseen, så hade han helt säkert
ögonblickligen ryggat tillbaka med fasa för en
sådan beröring och allra helst för tårar,
som flöto från en sådan synderskas ögon;
han skulle hafva hastat att torka bort och
utplåna hvarje spår af den inbillade besmit-
telsen, och han skulle utan tvifvel med en
bitter förbannelse vetat att befria sig från
den objudna qvinnans oförsynta
närgångenhet. Men denna qvinna måste
instinktmes-sigt hafva känt, att Jesus icke skulle
behandla henne så; hon måste hafva anat, att
den högsta syndfrihet också innebär det
djupaste medlidande; hon förtröstade derpå,
att om än hennes medsyndares hårda
egen-rättfårdighet skulle bortstöta henne, så skulle
dock hennes frälsares fullkomliga helighet
mottaga henne. Kanske hade hon hört
förtäljas om dessa oändligt milda och
nådefulla ord, som Kristus möjligen denna samma
dag* hade uttalat — »kommen till mig, I
alle, som arbeten och aren betungade, jag
vill vederqvicka eder» (Matth. 11: 28). Då
hon nu icke erhöll någon förebråelse, blef
hon allt djerfvare; och då hon sålunda
omsider blifvit fullt förvissad derom, att hvad
än andra månde göra, Herren dock icke
skulle vredgas på och förskjuta henne, drog
hon sig allt närmare intill honom, och,
sedan hon sjunkit ned på sina knän, begynte
hon med sitt långa, upplösta hår torka de
fötter, dem hon hade vätt med sina tårar;
och när hon det hade gjort, betäckte hon
dem med kyssar, till dess hon slutligen —
sönderbrytande sin alabasterflaska —
öfver-göt dem med den dyrbara och välluktande
nardussmörjelsen.
o
Åsynen af denna qvinna med det
utslagna håret, hennes blygsel och
förödmjukelse, ångesten af hennes samvetsqval,
hennes ymnigt flödande tårar, det villigt
hemburna offret af denna välluktande smörjelse,
som varit ett af medlen för ett
framgångsrikt utöfvande af hennes forna syndatjenst,
* De äro af Mattheus ställda i nära sammanhang med de nyss skildrade tilldragelserna; dock är det
tydligt, att denne evangelist för till samman yttranden, som egentligen tillhöra ganska skilda tidov.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
