Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXI. Synderskan och fariseen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ty se, lian rigtar y)lötsligt dessa ord till den
förvånade fariseen:
»Simon, ser du denna qvinna?»
»Jag kom in i ditt hus. Du har icke
gifvit mie vatten till mina fötter, men hon
har vätt mina fötter med sina tårar och
torkat dem med sitt hufVudhår.»
»Du har icke kysst mig, men ifrån den
stund, jag kom hit in, har hon icke låtit af
att kyssa mina fötter.»
»Du har icke smort mitt hufvud med
olja, men hon har smort mina fötter med
smörjelse.»
»Derföre säger jag dig: henne äro de
många synderna förlåtna, ty hon älskade
mycket; Men den, hvilken litet förlåtes, han
älskar litet»
Och derefter, likasom när en skön och
ljuflig musik afslutas med rika och fulla
ackorder, tillade han, nu emellertid icke
mera vändande sig till Simon utan till den
arma, syndiga qvinnan sjelf, dessa nådefulla
ord: »dina synder äro dig förlåtna».
Vår frälsares ord voro beständigt en ny
uppenbarelse för alla, som hörde dem, och
— efter hvad vi kunna sluta till af
åtskilliga antydningar i evangelierna — åtföljdes
de oftast under den första tiden af hans
offentliga verksamhet af en djup och
undrande tystnad, hvilken i en senare tid hos
dem, som stodo honom emot, förbyttes till
häftiga förebråelser och ett missnöjdt
knotande. Det gudomliga majestät, som i
kärlek och renhet framlyste i hela hans
uppträdande och sätt att vara, hade vid den
tid, om hvilken vi här tala, icke upphört
att göra ett mägtigt intryck på deras
sinnen, som sågo och hörde honom. Det var
också endast i deras innersta tankar, som
lif. 1392
gästerna i fariseen Simons hus nu - - och
det mera, såsom det vill synas, med
förvåning än med vrede — vågade framkasta den
frågan, med hvad rätt denne nazareer
tilltrodde sig att utöfva en sådan mer än
jordisk magt. »De, som sutto till bords med
honom», heter det, »begynte säga vid sig
sjelfva» — således tyst i sina hjertan —
»ho är denne, som ock förlåter synder?»
Jesus förstod deras tankar; men det hade
blifvit profeteradt om honom, att »han icke
skulle skria eller ropa, och att man icke
skulle höra hans röst på gatorna»; och
derföre, då han icke ville sönderbryta deras
tros krossade rö eller utsläcka deras
vördnadsfulla .undrans rykande veke, bortsände
han med mildhet qvinnan, som hade varit
en synderska, i det han uttalade dessa
nådefulla ord: »din tro har frälst dig; gäck i
frid!»* Och till frid gick hon bort, derom
råder intet tvifvel, till den Guds frid, som
öfvergår allt förstånd, till den frid, som
Jesus gifver, hvilken icke är sådan, som
verlden gifver. Den lärdom, hvilken vi kunna
hemta af denna berättelse, utgör en af
hufvudpunkterna i Kristi uppenbarelse, den
sanningen nämligen, att en kall och sjelfvisk
egenrättfärdighet, om än, såsom oftast är
fallet, parad med en yttre ärbarhet, i Guds
ögon är lika förkastlig som ett lif,
framlef-vadt i uppenbar synd och skam. Dock härom
få vi framdeles tillfälle att ytterligare
något tala.
En gammal, i synnerhet i den
vester-ländska kyrkan gängse tradition, hvilken,
om den än icke kan bevisas, dock icke är
alldeles osannolik, gör denna här
förekommande qvinna till en och samma person
med Maria af Magdala (»Maria Magdalena»),
* Luc. 7: 50, els ekenen, icke blott »i», utan Hill eller för frid,»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
