Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXII. Lifvet i Galileen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
405
22. LIFVET I GALILEEN.
406
glöd vid stranden; då och då var den ock
inskränkt till en stycke honungskaka,
förmodligen af den vilda honung, hvarpå det
fans så riklig tillgång i Palestina. I
sanning, ringa orsak hade hans fiender att mot
honom rigta den beskyllningen, att han var
en »fråssare och vindrinkare.» Emellertid,
om än Jesus var fattig, var han dock
aldrig utarmad. Han uppmuntrade icke för
ett enda ögonblick tiggeriet — såsom Sakya
Mouni, buddhaismens stiftare, det gjorde —
sade icke heller ett enda ord, hvilket kunde
tydas såsom ett gillande af den förnedrswH
osnygghet, hvilken somlige religionslärare
hafva framställt såsom den sanna fromhetens
97. Didrakm från Rhodus.
rätta fulländning; utan han och hans få
följeslagare lefde af sin rättfångna egendom
eller af sina händers arbete och hade till
och med en egen pung eller kassa (jfr Joh.
12: 6), hvilken hade att bestrida medlen för
deras utgifter. Denna kassa försåg dem
med hvad de behöfde för påskhögtiden; den
fick ock räcka till, då de ville dela med
sig af sina små förråd åt de fattige.
Endast Kristus sjelf tyckes icke hafva gifvit
några penningar åt de fattige, emedan han
gaf dem gåfvor, så höga och herliga, att
med de gåfvorna icke guld eller silfver kunde
jemföras. Emellertid, icke ens den ringa
summa, Kristus och hans lärjungar behöfde,
fans alltid för handen. När de, som skulle
uppbära skattepenningen, hvilken äfven den
allra fattigaste af folket var skyldig att
betala för tempeltjensten, kommo till Petrus
för att erhålla den stadgade didrakmen*,
egde hvarken han eller hans" mästare för
tillfället denna summa, så liten den än var
(Matth. 17: 24—27). Menniskans son hade
ingen jordisk egendom utom de kläder, han
bar på sin kropp.
3. Kristi lif var äfven — såsom vi redan
hafva anmärkt — ett lif fullt af möda och
arbete — af arbete ända från barndomen
och sedan allt fort, först i
timmermansverkstaden i Nazareth för hans eget och hans
»fäMiljs underhåll, sedan ute i städerna och
byarne i Galileen och Judeen för hela
verldens frälsning. Vi hafva sett, huru detta,
att »han gick omkring och gjorde väl», icke
blott kan anses såsom en i få ord uttryckt
sammanfattning af hela hans offentliga
verksamhet utan äfven utgör dess högsta
egendomlighet. Den inblick, hvilken vi redan
äfogÉra vunnit och ännu vidare skola vinna i
det sätt, hvarpå hans dagar användes, visar
oss, hvilken öfverväldigande rikedom af
ständigt verksam välvilja var sammanträngd
inom den trånga ramen af hans lifedags
korta timmar. I hvarje ögonblick stod han
till dens tjenst, som påkallade hans hjelp,
vare sig att denne hjelpbehöfvande var en
sanningssökande själ, som önskade att blifva
undervisad, eller en sjukling, som egde tron
att genom Kristus kunna blifva helbregda.
Att lära, att predika, att vandra omkring
och göra barmhertighetsverk, att tålmodigt
föreställning, framgår af ett ställe i den talmudiska traktaten »Pesachim* (föl. 3: 2), der det heter:
»Jocha-nan sade: det är en förträfflig kornskörd i år. De svarade: hugna med den underrättelsen hästar och
åsnor!
* D. ä. dttbbeldrakmen, motsvarande i svenskt mynt omkring en krona.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
