Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXII. Lifvet i Galileen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
407 JKStT
härå ett okunnigt och halsstarrigt folks
nyckfulla otålighet, att uthärda utan. knot den
yrande hopens oupphörliga sjelfviska
påträngande — ett arbete af detta slag upptog så
hans tid och krafter, att det vid mer än ett
tillfälle berättas oss, att så mycket folk gick
in och nt i det hus, der han bodde, i
afsigt att komma i beröring med honom, att
han icke ens fick tid till att äta. För sig sjelf
tyckes han knappast hafva fordrat någon
an-gaan hvila än den, hvilken nattens lugna och
tysta timmar gåfvo honom, då han gerna
drog sig tillbaka till de ensliga bergen, dem
han hade så kära: der strömmade under
umgänget i bönen med hans himmelske
fader vederqvickelse och kraft öfver honom.
4. Kristi lif var ock ett lif af
fullkomlig helsa. Bland det menskliga lifvets
sorger och vedermödor var sjukdomen den enda,
som vår frälsare aldrig pröfvade. Väl
berättas oss, att han helade sjuke i mängd,
men aldrig omtalas det, att han sjelf var
sjuk. Visserligen heter det om honom i
»Jesajas profetiors boks gyllene passional»:
»sannerligen, han. bar vår krankhet, och han
lade på sig vår sveda, och vi ansågo honom
af Gud träffad, slagen och pinad. Men han
blef sargad för våra öfverträdelser och
slagen för våra missgerningar; näpsten lades
uppå honom, att vi skulle frid hafva, och
genom hans sår blefvo vi helade.» Dock, den
bästa förklaringen öfver detta ställe ega vi
hos evangelisten Mattheus, som säger oss,
att han led med dem, hvilka han såg lida
(Matth. 8: 17). Han rördes till medlidande
af vår skröplighet och svaghet; han kände
vår nöd, såsom hade den varit hans egen.
Evangelisternas skildring af hans lif och död
afiägger ett herligt vittnesbörd om hans
kroppskrafters ovänliga uthållighet. Ingen,
:.if. 408
hvars helsa i någon mån blifvit bruten,
kunde hafva stått ut med de hårda mödor
och ansträngningar, som städse återkommo
i vår frälsares lif, sådant evangelisterne det
beskrifva.
5. Slutligen måste ock detta lif hafva
varit ett lif fullt af sorg; ty det är med
rätta Kristus blifvit kallad »sorgernas man.»
Och dock må .vi i denna punkt väl akta
oss, att vi icke göra oss skyldige till
något missförstånd. Ty om än Kristi lif var
fullt af nedtryckande sorger — sorg, som
härrörde af medkänsla för de lidande, sorg
öfver att blifva förkastad af dem han
älskade, sorg öfver att blifva hatad af dem,
hvilka han var kommen att frälsa, sorg, som
höfdes den, hvilken bar all verldens synd,
sorg slutligen under den sista långa
själskampen på korset, då han kände sig,
likasom hade han varit öfvergifven af sin
himmelske fader — så utmärktes det likväl
derjemte af en öfverflödande glädje. Den
svåraste af alla sorger, det djupaste af allt
elände — medvetandet nämligen om att vara
skild från Gud samt känslan af begången synd
och skam och deraf vållad inre förnedring
— detta onda var och förblef Kristus
främmande, på samma gång han deremot i fullt
mått egde den högsta tänkbara glädje, som
någonsin kan stå en menniska till buds,
och som består i ett rent hjertas
öfVersvin-neliga tillfredsställelse och frid. -»Creäe mihi
res severa est verum gauäium» (»tro mig,
allvarlig är den sanna glädjen»), har den
store latinske kyrkofadern sagt. Och det
blifver dervid. Från det stojande sjelfsvåld,
som så ofta bland menniskor får bära
glädjens namn, var Kristi glädje vidt skild. Det
berättas oss icke ens, att man vid något
tillfälle hört honom skratta, ehuru det väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
