Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXIII. En stor dag i Jesu lif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
425
23. EN STOE DAG I JESU LIF.
426
dån uttala sitt: »tig och var stilla!» Genast
lade sig vinden, och det vardt stilla lugnt.
Men vid åsynen af stjernorna, som nu åter
framträdde och speglade sig i det lugna
vattnet, hviskade icke blott lärjungarne utan
äfven skeppsfolket till hvarandra: »ho är väl
denne, att både vädret och hafvet äro
honom lydiga?»
Så anlände då derefter Jesus och hans
lärjungar lyckligen till andra stranden. Men
icke ens här blef den hvila Kristus beskärd,
efter hvilken han längtade i Tvärt om hade
han knappast hunnit till den del af Pereen,
som af Mattheus kallas »gergesenernes
landsändar», förrän hans blickar möttes af ett
uppskakande skådespel af menskligt raseri,
vanvett och förnedring, som var långt
förfärligare än den stormande sjöns nyss
utvecklade vildhet. Kristus hade icke väl
landat, förrän der ifrån sitt tillhåll i Wady
Semakhs klippgrafvar* skyndade emot honom
en man, plågad af den svåraste formen af
det vilda vansinne, som af den allmänna
folktron på dessa tider tillskrefs onda
andars inflytande. Oaktadt all sin civilisation,
öfver hvilken den var så stolt, egde dock
forntiden inga hospital, inga asyl för
ångerfulla brottslingar, hvadan för sådana
olyckliga, hvilka voro för vilda eller ansågos för
farliga för att kunna vistas bland menniskor,
intet annat var öfrigt än att taga sin
tillflykt till dessa i klippväggarne bildade
grottor, hvilka äro så talrika i Palestina, och
hvilka af judarne begagnades till grafvar.
Det är tydligt, att slika boningsplatsers
dystra och orena beskaffenhet i förening med
tanken på allt det hemska och fasansfulla,
som här troddes gästa, skulle i icke ringa
mån förvärra det onda hos dem, som här
nödgades uppehålla sig; och i fråga varande
man, som, efter hvad det vill tyckas, redan
länge hade varit hemsökt af sin sjukdom,
var nu mera beröfvad hvarje möjlighet att
erhålla någon omvårdnad och skötsel. Förut
hade man väl försökt att binda honom, men
under anfallen af sitt raseri hade han visat
prof af den skenbart öfvernaturliga styrka,
som så ofta möter oss vid dessa former af
sinnets öfverretning, och alltid lyckats slita
sina bojor och sönderbryta sina kedjor. Nu
hade han blifvit öfvergifven och lemnad åt
sitt öde bland de ensliga bergen och de
orena grifterna, som dag och natt genljödo
af hans hemska skrän, der han irrade
omkring, farlig för sig och andra, ropande och
slående sig sjelf med stenar.
Det var denne olyckliges nakna,
fasansfulla gestalt, som mötte vår frälsare, då han
hade stigit i land; och måhända —
åtminstone säger Mattheus (8: 28), att de voro
två — irrade äfven en annan besatt, som
dock icke var en gadaren** och icke synes
hafva varit så svårt plågad, omkring på
ringa afstånd, ehuru, med undantag af denna
hänsyftning på hans närvaro, han icke
vidare omnämnes i berättelsen. Kiusti blotta
närvaro, blick och röst synas, till och med
innan han talade de lidande till, alltid hafva
utöfvat en lugnande och välgörande
inverkan på dem, och denne besatte från Gergesa
utgjorde intet undantag från den allmänna
regeln. I stället för att låta sin vildhet rasa
* Matth. 8: 28—34; Marc. 5: 1—19; Luc. 8: 26—39. Läsarterna hos alla tre evangelisterna vexla emellan
Gadara, Gerasa och Gergesa. På ort och ställe gjorda iakttagelser tala emellertid för sannolikheten af den
sist nämda läsartens rigtighet.
** Gadara synes efter hufvudstaden med samma namn hafva varit det allmänna namnet på hela detta
distrikt öster om sjön Genezarclh.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
