Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXIII. En stor dag i Jesu lif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
427
JESU LIF.
428
ut genom att anfalla lärjungarne, skyndade
han till Jesus "och föll ned för honom,
såsom ville han tillbedja honom. I det han
förvexlade sin egen ur dess jemnvigt rubbade
personlighet med de många orena andar, af
hvilka han trodde sin själ vara tagen i
besittning, bönföll han Herren under högljudda
och förfärliga rop att icke plåga honom,
förrän tid var.
Kanske var det i afsigt att väcka till lif
för hans medvetande det förflutnas minnen
för att sålunda, genom att efter hand anslå
allt vekare strängar i hans bröst, återföra
honom till vakenhet och besinning, som
Jesus nu sade till honom: »hvad är ditt namn?»
Men på denna fråga erhåller han endast det
vilda svaret: »mitt namn är legio, ty vi äro
många.» Mannen hade, underbart att säga,
rent af förgätit sitt eget namn; hela hans
varelse hade så gått upp i den nesliga
träldomen under de talrika onda demoner,
hvilkas lätt fångna rof han nu en gång blifvit.
»Mitt namn är legio», så var det han
uttryckte sig. Närvaron af de romerska
hararne i Palestina hade gjort honom
förtrogen med denna benämning på en större
skara; och såsom om icke mindre än sex
tusen onda andar hade tagit sin boning i
honom, nyttjar han i sitt svar detta
latinska ord, som vid den tiden hade blifvit så
gängse bland hans landsmän*. Och ännu
upprörd af sina egna förvirrade
föreställningar, beder han ifrigt, likasom förde han
de tusende demonernas talan, att dessa icke
måtte drifvas mot afgrunden utan tillåtas
att taga sin tillflykt till den svinhjord, som
der i granskapet gick i bet.
Det nu följande af berättelsen är ganska
svårt att i grunden förstå och berör, äfven
alldeles efter orden uppfattadt, områden så
hemlighetsfulla och dunkla, att vi länge
förgäfves torde få bemöda oss om att finna
nyckeln till de här framträdande gåtornas
lösning. Erkännande derföre villigt, att föga
skulle vinnas genom ett djupsinnigt
grubblande öfver dessa frågor, inskränka vi oss
här till några flyktiga antydningar i syfte
att för den, som icke i allt, hvilket står i
sammanhang med vår frälsares lif, vill se
idel öfvernaturliga orsakers verkningar,
enkelt och okonstladt åskådliggöra förloppet
af denna tilldragelse, sådan den är oss
tecknad i evangelium. Berättelsen hos Lucas
lyder, som följer:
»Och der gick en stor svinhjord i bet
på berget; och debådo honom, att han ville
tillstädja dem att fara in i denna; och han
tillstadde dem det. Och de onda andarne
foro ut ifrån männen och foro in i svinen,
och hjorden störtade sig ned utför branten
i sjön och drunknade».
Att den besatte blef botad, att under
den fasansfulla slutliga paroxysmen, som
vanligen åtföljde befrielsen från denna lika
underliga som hemska sjukdom, en hjord af
svin på ett eller annat sätt blifvit gripen af
en så vild skräck, att den i stora hopar
rusat hufvudstupa mot en öfver sjön brant
uppstigande bergafsats, hvarifrån den sedan
brådstört kastat sig i djupet, att för alla de
närvarandes föreställning — den sjukes egen
äfven inberäknad — denna svinhjordens
brådstörtade flykt stått i förbindelse med
mannens frigörelse från träldomen under de
onda andarnes tyranni — så mycket är
klart.
* Så bar vid denna tid det gamla Megiddo namnet Legio af den romerska härafdelning, som blifvit
förlagd bit. Ännu i dag beter denna ort Ledjån.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
