Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXIII. En stor dag i Jesu lif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
429
23. EN STOtt DAG I JEStJ LfF.
åÉO
Och i sanning, ända till denna punkt
möter oss ingen oöfvervinnelig svårighet. En
hvar, som tror på evangeliernas vittnesbörd,
en hvar, som tror, att Guds son verkligen
utförde gerningar på jorden, hvilka vida
öfvergingo mensklig visdom, förmåga och
konst, han måste ock lätt kunna öfvertyga sig
derom, att visserligen bland de oftast
förekommande verkningarne af vår frälsares
helbrägdagörande förmåga voro de, hvilka
yttrade sig på sådana former af sinnets och
nervernas sjukdomar, hvilka vi i våra dagar
tillskrifva rent naturliga orsaker, men hvilka
forntidens judar i likhet med alla
österlandets folk härledde från ett direkt inflytande
af en ond andeverld. Och då det är
allmänt bekant, till hvilken ytterlig grad en
menniskas sinnesförfattning genom något för
oss okändt, hemlighetsfullt inflytande förmår
inverka på de oskäliga djur, som komma i
beröring med henne — då vi så godt som
dagligdags se påtagliga bevis derpå, att till
exempel en menniskas feghet eller hänförelse
eller till och med hennes vidskepliga
fruktan kan meddela sig åt den hund, som
åtföljer henne, eller den häst, hon rider på —
bör det icke heller vara oss så svårt att
förstå, huru en stormande vansinnigs skrän
och våldsamma åtbörder kunnat injaga
skräck hos en svinhjord. Komma vi
derjemte i håg, att i en sjukdom sådan som
den i fråga varande det sista anfallet, som
föregick befrielsen från det onda, gemenligen
var ett bland de svåraste och beledsagades
af synnerligt våldsamma krampryckningar,
kunna vi må hända i denna omständighet
finna en någorlunda antaglig
förklaringsgrund till hvad som vid detta tillfållo
tilldrog sig med svinhjorden.
Det är väl sant, att evangelisterna —
såsom deras ord tydligen visa — i all
enfaldighet trodde, att de onda andarne
hoptals farit ut ur mannen och in i svinen.
Men månne det icke i detta fall är oss till—
lätet att uppdraga en åtskilnad mellan hvad,
som verkligen har egt rum, och åskådarnes
eller desse helige skriftställares uppfattning
af detta skedda ? Om vi icke äro förbundna
att fasthålla mannens föreställning, att sex
tusen djeflar våldgästat hans själ, hvad
nödgar oss då att tro på rigtigheten af denna
hans förmörkade förstånds andra ingifvelse,
att de orene andarne, som blifvit utdrifna
från honom, skulle hafva farit in i svinen?
Må hvem, som det vill, hylla den
öfvertygelsen, att menniskor och djur i ordets
bokstafliga mening kunna blifva besatta af lifs
lefvande onda andar; men må de, som detta
göra, blott väl taga sig till vara att i en
fråga sådan som denna förvexla sin
enskilda uppfattning och öfvertygelse, som
dock endast får vara bindande för dem
sjelfva, med de för alla lika giltiga eviga
sanningar, hvilka af ingen, som icke är
behäftad med moralisk blindhet, kunna
förkastas. Må de komma i håg, att en hård,
trångbröstad och utmanande dogmatism mer
än någonting annat liknar denna fariseiska
brist på kärlek, hvilken den Herre, som de
ju likväl vilja älska och tillbedja, med
nitälskande vrede bestraffade. Tron på
verkligheten af att i ordets bokstafliga meuing
vara besatt af djefvulen ingår alldeles icke
såsom en nödvändig beståndsdel i vår kristna
tros bekännelse; i detta som i liknande fall
få vi derföre göra obetingadt bruk af vår
kristna frihet att välja mellan olika
uppfattningssätt och bestämma oss för det, som i
alla afseenden synes oss bäst
tillfredsställande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
