Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXV. Matthei gästabuds dag (fortsättning)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
458
25. MATTHBI GÄSTABODS DAG (forts.).
m
önskan, som uppfyllde henne, att hon måtte
kunna godtgöra det fel, hon begått.
Tvifvelsutan fruktade hon för Kristi vrede, ty Mose
lag stadgade uttryckligen, att den, som rört
vid eller sjelf blifvit berörd af någon, som
var behäftad med en sådan sjukdom, skulle
vara oren allt intill aftonen (3 Mos. 15:19).
Men hans vidrörande hade här renat henne,
icke hennes orenat honom. Långt ifrån att
HO. Österländsk flöjtblåsare.
vara fattad af någon vrede eller förtrytelse
öfver hvad, som hade skett, sade han
derföre till henne: »dotter» — och detta
nådefulla ord förvissade henne genast om
förlåtelse — »gå i frid; din tro har frälst dig;
var helbregda ifrån din plåga!»*
Denna händelse måste alltså hafva vållat
ett litet dröjsmål, och, såsom vi lätt kuuna
förstå, var hvarje flyende ögonblick af stor
betydelse för den orolige Jairus. Men han
var icke den ende, som kunde göra anspråk
på vår frälsares barmhertighet; vi höra
honom icke heller yttra någon klagan; det
är tydligt, att sorgen icke hade gjort honom
sjelfvisk. Men i detta ögonblick mötte honom
en budbärare med det korta och dock så
innehållsrika budskapet: »din dotter är död»;
och budbäraren tillade sedan, icke utan en viss
anstrykning af ovilja och ironi: »hvi gör du
nu mera mästaren omak?»
’-’ Budskapet hade icke blifvit framburet
till Jesus, men han hade dock hört det, och
i den kärleksfulla afsigten att bespara den
arme fadern en onödig ångest, sade han
derföre nu till honom dessa tröstiugifvande ord:
»frukta icke, allenast tro!» De uppnådde
snart huset, der Jairus bodde, och funno det
uppfyldt af legda gråterskor och flöjtblåsare,
hvilka, i det de slogo sig för sina bröst
under konstlade klagorop, hånade hjertats
tysta sorg och dödens allvarliga majestät.
Vi kunna vara ganska förvissade derom, att
denna låtsade sorg och klagan var i hög
grad motbjudande för Kristus. När han kom
hit, stannade han först vid dörren och
förbjöd hvar och en af det honom beledsagande
folket att följa sig. Derefter inträdde han i
huset, ondast åtföljd af sina tre förtrognaste
apostlar, Petrus, Jakob och Johannes. Vid
inträdet var hans första omsorg att nedtysta
den sorlande mängden och det fåvitska
gråtandet och jemrandet. Men då hans vänliga
förklaring — »flickan är icke död, utan hon
sofver» — endast mottogs med oförtäckt löje
och hån, utdref han, full af förtrytelse, de
legda gråterskorna. Och då lugnet var
återstäldt, tog han med sig flickans fader och
* Legenden liar gifvit denna qvinna namnet Veronica och nås lått, att hon haft sitt hem i Paneas
(Cesarea Philippi). En här befintlig gammal bronsstaty ansågs afbilda henne i det ögonblick, da hon vidrörde
Kristi klädnad. De båda kyrkohistorikcrne Eusebius och Sozomcnus omnämna denna staty, i hvilken man
såg ett så talande vittnesbörd om verkligheten af Kristi underverk, att Julianus Aftallingen — eller, enligt
en annan åsigt, Maximus — anklagas för att med flit hafva låtit förstöra den.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
