Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXVII. Underverket vid Bethesda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
*76
JESU LIF.
476
helbregdagörande inverkan på räkningen af
en engels nedstigande af himmelen. Denne
engel skall nämligen gång efter annan hafva
upprört vattnet i dammen. »Hvilken som
nu först steg ned i vattnet, sedan det hade
blifvit upprördt, han blef helbregda, med
hvilken sjukdom han än var behäftad.» En
sådan förklaring af det egendomliga
naturförhållandet stod i fullaste öfverensstämmelse
med det semitiska åskådningssättet öfver
hufvud, för hvilket hvarje tanke på någon
vetenskaplig lösning af dylika företeelser var
främmande. Men hvilken än den allmänna
tron angående orsaken till förhållandet i
fråga må hafva varit, så var likväl det
faktum, att vattnet vissa tider befans vara
mättadt af gaser, hvilka gåfvo det en stärkande
egenskap, nog för att till dammen utlocka
en mängd sjuka.
Bland dessa var en olycklig, som sedan
ej mindre än trettioåtta år varit lam. Han
hade förgäfves i lång tid vistats i dessa
pelargångar, men då han icke hade någon,
som i rätta stunden var redo att hjelpa
honom — ty vattnets rörelse inträffade mycket
oregelbundet — kommo merendels andra,
som voro lyckligare eller mindre svaga, före
honom i vattnet; när sedan han ändtligen
lyckades komma, var det gynsamma
ögonblicket redan förbi.
Jesus såg på mannen med innerligt
deltagande. Det var klart, att denna arma
menniskas vilja icke var mindre förlamad,
än hans lemmar det voro, och att hans hela
lif varit ett fortsatt borttvinande i overksa_m
förtviflan.’ Men Jesus ville gifva sin
purim-gåfva åt denne fattige, fastän han icke kunde
gifva honom silfver eller guld Han ville hjelpa
en lidande medmänniska, hvilken ingen annan
hittills frågat efter eller nedlåtit sig att bistå.
»Vill du blifva helbregda?»
Till en början gjorde väl dessa ord föga
intryck på den till kropp och själ förslöade
mannen, och knappast torde han ens hafva
sett upp på honom, som talade dem. Men
derefter, må hända fattad af ett ögonblicks
skymt af hopp, att han hade inför sig någon
främling, som af hjertlig välvilja vore sinnad
att hjelpa honom till vattnet, då det härnäst
rördes, svarade han med att öppet berätta
om sina länge hysta, ständigt gäckade
förhoppningar: »Herre, jag hafver ingen, som
kastar mig i dammen, när vattnet blifver
upprördt; men just då jag kommer, stiger
en annan ned före mig.» Dock, Jesus hade
syftat på en % hastigare och fullständigare
hjelp.
»Statt upp», sade han, »tag din säng
och gäck!»
* Detta sades med en röst, som ingen kunde
undgå att lyda. Den talandes sätt att vara,
hans stämma, hans befallning berörde likt
en elektrisk gnista de lemmar, som blifvit
försvagade, ja, förvissnade af ett helt lifs
sjukdom och synd. Efter trettioåtta års
sängliggande reste sig mannen nu
ögonblickligen, tog sin säng och gick. Sedan han
hemtat sig efter de första intryckens
öfverraskning och glädje, blickade ban sig
omkring för att få se och tacka sin okände
välgörare, men folkhopen var stor, och Jesus,
som icke gerna hos ett oandligt slägte ville
komma i rykte såsom undergörare, hade i
tysthet dragit sig undan den allmänna
uppmärksamhet, hvilken blifvit väckt genom
detta barmhertighetsverk.
Men icke förty hade dock månget
afundsamt öga redan fått sigte på honom. I samma
mån en religion förlorat sin inre kraft och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
