Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXVII. Underverket vid Bethesda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
485
27. UNDEKVEBKET VID BETHESDA..
486
af vrede, ehuru de ej våga skrida till
handling, under det att han — med ord, som
likt eldslågor genomträngde merg och ben
- med ord, som voro visare och mägtigare
än de, hvilka en gång ljödo bland Sinais
åskor - ■ lägger i dagen den majestätiska
värdighet, hvilken tillhörde honom såsom
Guds son.
Ja, här var deras öfverman. Då de
vågade mäta sig med honom, måste de lida
nederlag. Redan i sina allra första ord
påpekar han deras oändlighet och okunnighet.
De hade i sin fåvitskhet föreställt sig
sabbatsdagen såsom en dag, på hvilken Gud
efter de sex skapelsedagarne af trötthet
skulle hafva upphört att verka; vår
frälsare säger dem, att denna heliga hvila
var en välsignelsebringande verksamhet. De
trodde synbarligen, såsom många menniskor
i våra dagar det tro, att Gud åt vissa
liflösa krafter gifvit sin skaparemagt; Kristus
åter säger dem, att hans fader verkar intill
nu, och att han, som sjelf känner sin fader
och af honom är älskad, verkar tillika med
honom, ja, att han visserligen skulle göra
större gerningar än dem, hvilka han nu hade
gjort. Redan nu uppväckte han de andligen
döda; men den dag skulle komma, då alla,
de i grifterna äro, skulle höra hans röst.
Redan nu förlänade han evinnerligt lif åt
hvar och en, som trodde på honom; men
en gång skulle hans röst höras vid den sista
stora domen öfver lefvande och döda,
hvilken Fadern öfverlemnat i hans händer.
Men vittnade han månne blott om sig
sjelf? Nej, der voro trenne mägtiga vittnen,
som hade vittnat, och som allt fort vittnade
om honom - - Johannes, hvilken de efter en
kort tids beundran hade förkastat, Moses,
hvars lärjungar de berömde sig af att vara
utan att dock rätt förstå hans ord, och
slutligen Gud sjelf, som de sade sig dyrka, men
som de dock hvarken hade sett eller känt.
Sjelfve hade de ju sändt till Johannes och
hört hans vittnesbörd; dock han, som nu
talade, behöfde ingen menniskas vittnesbörd,
utan sade detta endast för deras skull,
emedan de också till en tid hade fröjdat sig i
den store profetens af Gud tända ljus. Han,
Kristus, kunde åberopa sig på ett högre
vittnesbörd än det Johannes aflade —
vittnesbördet nämligen af en inför alla uppenbar
undergörande magt, hvilken han utöfvade,
icke såsom profeterna i Guds namn, utan i
sitt eget namn, emedan hans fader gifvit en
sådan magt i hans händer. Men denne fader
kände de icke. I stället för hans ljus hade
de valt mörkret, i stället för hans ord sina
egna fåvitska funder och förment öfverlägsna
klokskap; icke underligt derföre, att de nu
förkastade den, hvilken Fadern sändt till
dem. Och dock, ännu till ett fjerde vittnes-,
börd kunde Kristus vädja Kände de än
icke Fadern, så kände eller trodde de sig
åtminstone känna de heliga skrifterna; dessa
heliga skrifter voro i deras händer, de hade
ju till och med räknat bokstäfverna i dem;
men icke förty förkastade de honom, om
hvilken dessa skrifter vittnade. Var det under
sådana förhållanden icke tydligt, att de,
hvilka dock företrädesvis ville göra anspråk
på att gälla såsom rättfärdige och fromme
ibland folket, att de, hvilka voro nationens
andlige ledare och målsmän, likväl icke hade
Guds kärlek i sig, om de sålunda förkastade
hans profet, hans ord, hans veik, hans son?
Men hvarpå berodde då denna judarnes
inre bitterhet, som frambragte så bittra
frukter? Härfiöt den icke ytterst af deras
stolthet? Huru kunde de tro, som sökte pris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
