Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXIX. Jesus spisar fem tusen män och går på vattnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
523 JESU
Och öfver båtens sida störtade han sig
i de upprörda vågorna, och så långe hans
öga var fäst på Herren, fick vinden fritt
slita hans hår och vattnet genomdränka
hans kläder, allt gick dock väl; men då hans
vacklande tro. såg bort ifrån Jesus och ned
i de vilda vågorna och det svarta djupet,
då började han sjunka, och i sin förtviflan
— så olik hans förra förtröstansfulla
frimodighet — ropade han med svag, bäfvande
stämma: »Herre, fräls mig, jag förgås.» Vår
frälsare lät icke bönen blifva utan bönhörelse.
I sin förbarmande kärlek sträckte han genast
ut handen och fattade uti sin sjunkande
lärjunge, i det han uttalade denna milda
förebråelse: »du klentrogne, hvi tviflade du?»
Och så med förökad kärlek men nedslaget
sjelflortroende uppsteg apostelen med sin
mästare i båten; och vinden saktade sig,
och på stilla vågor nalkades de den hamn,
dit de ämnade sig; och alla de närvarande
— så väl båtens besättning som Jesu egne
lärjungar — uppfylldes med undran och
häpnad, och någre utropade till och med, i
det de med afseende på Kristus läto
undfalla .sig ett ord, som förut endast varit
användt af Nathanael: »du är sannerligen
Guds son».
Låtom oss dröja ett ögonblick vid denna
underbara berättelse, må hända den bland
alla i nya testamentet förekommande,
hvilken vi i vår svaghet hafva svårast att förstå
och tro. Någre hafva väl försökt att på
olika sätt bortförklara det underbara uti
den samma; de hafva bjudit till att bevisa,
att det i denna berättelse använda uttrycket
»på vattnet» endast skulle betyda, att Jesus
vandrat på stranden långs med sjökanten
i jembredd med båten, eller att apostlarne
i mörkret endast inbillat sig, att han gått
lif. 524
på vattnet. Men sådana undanflykter äro
onödiga och öfverflödiga. Om en menniska
finner sig ur stånd att tro på underverk —
om hon till och med anser det orätt att
eftersträfva en sådan tro — så må hon blott
vara fast öfvertygad i sitt eget sinne och
sedan ärligt vara den sanning trogen, som
hon sjelf tillegnat sig. Det är hvarken oss
eller öfver hufvud någon menniska tillåtet
att döma en annan; sin egen Herre står han
eller faller. Men må blott ingen försöka
att insmugla sina tvifvel i evangelisternas
enkla berättelser. Och att det var desse
evangelisters afsigt vid detta tillfälle att
beskrifva ett verkligt under, är
oförnekligt för en hvar, som eftertänksamt läser
deras framställning. Men vi, som tro på Gud,
vi tro ock på en gudomlig försyn, som
uppenbarar sig i menniskans lif — och i det vi
tro på denna gudomliga försyn, tro vi på
något vår fattningsförmåga öfverstigande
underbart — och i det vi tro på något
sådant, tro vi äfven på verkligheten af vår
Herres Jesu Kristi uppståndelse — och i det
vi tro på hans uppståndelse, tro vi äfven,
att han i sanning var Guds son. Med allt
vårt erkännande af naturlagarnes stora
betydelse och gällande kraft måste vi på denna
ståndpunkt dock anse hans magt högre, som
håller dessa lagar och allt, som ur dem
utvecklar sig, uti sin hand. Och hvarföre skulle
icke han, som sände sin son till jorden till
en frälsare för oss syndare, också hafva
gifvit denne son magt öfver allting?
Sålunda om vi i likhet med Petrus fasta
våra ögon på Jesus, kunna äfven vi
segerrikt vandra öfver otrons stormande haf och
utan förfäran hålla stånd, då vi krmghvärfvas
af tviflets häftiga vindar. Men vända vi våra
ögon bort ifrån honom, på hvilken vi trott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
