Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXX. Talet i Kapernaum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
688
i)0. TALET I KAPEBNAUM.
534
göra dem begärliga efter mera, och’ att om
Gud gifvit deras fader mera, hade detta
endast skett, emedan »de icke trodde på Gud
och icke satte sin tröst till hans hjelp»;
men »medan maten ännu var i deras mun,
kom Guds vrede öfver dem och drap de
ypperste ibland dem och nederslog de bäste
i Israel?» Och visar icke David, att de i
trots af denna gåfva, som gafs dem i vrede
till deras lustars stillande, långt ifrån att
tro och ödmjuka sig, blott ännu mera
syndade emot Herren, blott ännu mera
förtörnade honom? Hade icke deras folks hela
förflutna historia lagt klarligen i dagen, att
tron måste hvila på fastare grundhvalar än
tecken och under, och att det onda, otrogna
hjertat, om det skall helt gifva sig åt Gud,
måste erfara kraftigare rörelser än sådana
af blott förvåning öfver Guds utsträckta hand
och mägtiga arm?
Men Jesus ledde deras tankar på det
högre innehåll, som utgjorde de historiska
tilldragelsernas innersta mening. Han sade,
att den, som gaf dem manna, var icke Moses
utan Gud, och att detta manna endast i
poetiskt bildspråk kunde kallas bröd af
himmelen, men att Fadern, alltings’gifvare, just
nu gaf dem det sanna brödet af himmelen
— det Guds bröd, som nedkommer ’af
himmelen och gifver verlden lif.
Deras sinnen voro ännu helt upptagna
af den sinliga bilden, deras förhoppningar
sträckte sig ännu blott efter rent lekamliga
välgerningar; de bådo derföre om detta bröd
* af himmelen lika begärligt, som en gång den
samaritiska qvinnan hade bedt om det
vatten, som kunde släcka all törst. »Herre, gif
oss alltid detta brödet.»
Jesus sade till dem: »jag är lifvets bröd.
Hvilken som kommer till mig, han skall icke
hungra, och hvilken som tror på mig, han
skall aldrig törsta». Och vidare visade han
dem under fortsättningen af sitt tal, att han
var kommen för att göra sin faders vilja,
och att faderns vilja var att gifva alla, som
kommo till sonen, evinnerligt lif.
Då utbröt på nytt det gamla missnöjet.
Denna gång utgick det dock icke från den
råa hopen utan från Jesu gamla
motståndare, de "öfverste bland judarne. »Då
knorrade», heter det, »judarne öfver honom
derföre, att han sade: jag är det brödet, som
är nedkommet af himmelen; och de sade:
är icke denne Jesus, Josefs son, hvilkens
fader och moder vi känna? Huru kan han
då säga: jag är nedkommen af himmelen?»
Jesus bemötte aldrig detta tal om sin
förmodade ringa härkomst med att för de
stora skarorna uppenbara den höga
hemligheten af sitt ursprung. Han räknade icke
för rof att vara jemlik Gud. Han hastade
ej att bevisa sin gudom eller fordra den
honom på grund deraf tillkommande
hyllningen. Han ville låta glansen af sin
gudomliga natur endast så småningom uppgå för
menniskorna; den skidle icke strax framträda
i hela sin middagsklarhet, utan mildt såsom
morgonrodnaden skulle den efter hand lysa
fram genom hans ord och verk. Han afstod
från den herlighet, som han, om han velat,
kunnat göra gällande.
Gent emot de knorrande judarne förfor
han nu, såsom alltid hans sedvänja var
vid dylika tillfällen. Han framställde för dem
i ett allt starkare och klarare ljus just den
sanning, som de förkastade. Det var så, han
hade gått till väga med Nikodemus; det var
så, han hade undervisat den samaritiska
qvinnan; det var ock så, han hade svarat
de skriftlärde, då de hade anklagat honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
