Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXXIII. Sammandrabbningens dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
591
JKSU LIF.
592
ken förgjordes emellan altaflst och templet*.
Ja, säger jag eder: det skall utkrafdt varda
af detta slägtet. Ve eder, I lagkloke, att I
hafven tagit bort nyckeln till kunskapen!
Sjelfve gingen I icke in, och dem, som ville
gå in, hindraden I.»
Samma tal, endast något utförligare och
strängare, hölls sedermera af Jesus i
Jerusalems tempel under den sista veckan af
hans jordiska lif; men vid detta tillfälle lät
han likasom de första blixtarne af sitt
sjufaldiga ve lysa in i deras hjertan. De
föreställde sig må hända, att de kunde bedraga
honom med sin skrymtaktiga höflighet, sin
låtsade gästfrihet; men han genomskådade
deras hjertan. Den stund var i$a kommen,
då han ville visa desse skrymtare, huru väl
han kände dem, och huru djupt han
afskydde deras innersta väsens ogudaktighet
och hårdhet
De kände inom sig, att härmed en öppen
brytning hade inträdt. Måltiden slutade med
grämelse och förvirring. Fariseerne och de
skriftlärde afkastade masken. I stället för.
de smickrande vänner, de förut gifvit sig
sken af att vara, visade de sig nu i sin
sanna gestalt såsom bittre, hänsynslöse
motståndare. »När han nu», heter det, »sade
detta till dem, begynte de skriftlärde och
fariséerna att högligen förbittras och att
listigt fråga honom om många stycken,
för-såtligen sökande att uppfånga något af hans
mun, för att kunna anklaga honom.»
Under tiden hade utanför huset, der
Jesus satt till bords med fariséerna,
menniskor »samlats i tusental, så att de
trampade ned hvarandra» (Luc. 12:1). Till dem
gick nu Jesus ut; det var också hög tid, att
han lemnade sina hätske fienders samqväm.
* Jfr 2 Krön. 24: 20. 21.
Kommen ut ibland folket, vände han gig
väl närmast till sina lärjungar, men tilltalade
också den öfriga folkhopen, i det han
utbrast, upptänd af helig förtrytelse: »framför
allt tagen eder till vara för fariséernas
surdeg, som är skrymteri». Han påminde dem,
att det fans en, för hvars öga, klarare än
solen, ingenting kunde vara förborgadt. Han
bjöd dem att icke rädas för menniskor —
om de än efter de senaste dagarnes orolig-’
heter kunde tro sig hafva anledning till en
sådan fruktan — utan i stället rädas för.
honom, som kunde icke blott förderfva
kroppen utan äfven kasta själen i Gehennas eld.
Gud, som älskade dem, skulle draga försorg
om dem; och menniskans son skulle inför
Guds englar bekänna dem, som bekände
honom inför menniskor.
Medan han sålunda talade till dem,
inträffade ett högst störande afbrott, denna
gång dock icke förorsakadt af fiendtlighet,
icke heller af hänförelsens beundran, utan af
en helt hvardaglig egennytta och beräkning.
Någon girig, illa underrättad person bland
de närvarande beslöt vid åsynen af den
lyssnande folkmassan, och då hon hörde
Herrens väldiga ord och märkte den förvirrande
verkan, de utöfvade på fariséerna, att för
sina egna verldsliga syften begagna sig af
det tillfälle, som här enligt hennes
förmenande erbjöd sig, då nu efter all sannolikhet
denne messias skulle uppenbara sin herliga
magt. Den girige mannen tänkte draga
fördel af de gynsamma förhållandena och hade
derföre icke försyn att afbryta Kristi tal
med följande ord:
»Mästare, säg till min broder, att han
skiftar arfvet med mig.»
Vår frälsares svar på denne mans"oer-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
