Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXXIII. Sammandrabbningens dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
693
83. SAMMAtfDftABBtfttfGEtfä ÖAÖ.
m
hördt egennyttiga begäran saknade icke sin
stränghet. Mannen tyckes hafva varit en
af dessa alldeles icke ovanliga karakterer,
som i ett och allt blott se på sig sjelfva och
sin egen fördel; han tyckes hafva hållit före,
att hufvudändamålet med messias’ ankomst
var att tillförsäkra honom hans andel i arfvet
och bringa hans tvist med hans omedgörlige
broder till ett lyckligt slut. Jesus skingrade
utan uppskof hans låga, jordiska
förhoppningar och varnade derpå honom och alla
dem, som lyssnade till hans ord, att sätta
sitt hopp till förgängliga rikedomar.
»Menniska», utbrast han, »ho har satt mig till
domare eller skiftesman öfver eder?» Och
han fortfor: »sen till och vakten eder för
girigheten; ty huru stort öfverflöd än någon
hafver, så beror icke hans lif af hans
egodelar». Derefter tillade han den korta, men
icke för den skull mindre betydelsefulla
liknelsen om den rike dåren, hvilken i girig,
gudsförgäten; öfvermodig sjelfviskhet
överlägger med sig sjelf om allt, hvad han vill
göra, likasom om ingen död funnes till, och
såsom lefde själen af jordiskt bröd. Han
trodde i sin dårskap, att hans odödliga själ
för sitt uppehåll skulle hafva nog af de
fyllda ladornas ymniga gröda och de många
rika egodelarne, öfver hvilka han var så stolt.
»Själ», tänkte han vid sig sjelf, »du hafver
mycket godt förvarat för många år; gif dig
ro, ät, drick, var glad.» Men från himmelen
förnam han i samma stund detta förfärande
svar på sina fåfängliga tankar: »du dåre,
i denna natt skall man affordra dig din
själ, och ho skall då få, hvad du har till—
redt?»
Derefter utvecklade Jesus vidare för sina
lärjungar denna tanke. Han lärde dem, att
liffet var mer än maten, och kroppen mer
än kläderna. Han påminde dem om, huru
Gud i mer än konungslig prakt kläder
liljorna på marken, som dock icke arbeta, och
föder korparne under himmelen, som dock
hvarken så eller skörda. Föda, kläder och
stora egodelar utgöra ju icke lifvets
sannskyldiga goda; de skulle söka och eftersträfVa,
hvad bättre och varaktigare var; de skulle
icke låta sig kastas omkring på de jordiska
omsorgernas stormande haf; deras lif skulle
vara ett lif af oförfäradt hopp, af oförfalskad
kärlek, och de skulle vara de tjenare like,
som med brinnande lampor och omgjordade
omkring sina länder vänta sin herre och äro
redo att mottaga honom, när helst han
återvänder.
Dessa ord voro, såsom nämdt är, i första
hand ställda till lärjungarne, men det öfriga
folket var dock alldeles icke uteslutet från
att blifva delaktigt af de sålunda meddelade
lärdomarne. Petrus kunde emellertid med
sin vanliga ifver icke betvinga sin
nyfikenhet; han måste veta, om Kristi sista tal
särskildt gällde honom och hans medlärjungar
eller ej. »Herre», frågade han derföre, »är
det till oss, du säger denna liknelsen, eller
ock till alla?»
På denna fråga svarade Kristus intet;
hans tystnad utgjorde här det bästa svaret
Hvar och en borde blott se till, huru vida
han för sin del är en sådan vis och trogen
tjenare; ty är han det, då är han ock i
sanning salig; men förfärligt blifver den
tjenarens öde, som vanvårdar den honom
anförtrodda egendomen, och hvilken Herren vid
sin hemkomst öfverraskar midt i utöfningen
af hans syndaväsen.
Yid tanken på denna fasansfulla dom
upprördes vår frälsares själ af en djup
bedröfvelse. Han tänkte på friden, som skulle
38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
