Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXXIII. Sammandrabbningens dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
försmås, på friden, som skulle sluta i en
häftig strid; han tänkte på den splittring
inom familjer, den söndring mellan
vänner, som hans evangelium skulle förorsaka.
Han hade en döpelse att döpas med, och
huru ängslades icke hans själ, till dess den
vardt fullbordad! Han var kommen till att
tända upp en eld på jorden, och hvad ville
han hellre än, att den allaredan brunne!
Men elden, hvarpå han syftade, var det
andliga dopets eld, pröfningens eld, som skulle
på en gång upplysa och blända, luttra och
förtära, härda leret och smälta guldet. Och
här erinras vi om följande märkliga, fastän
blott genom traditionen bevarade utsäga,
hvilken tillskrifves Kristus, och hvilken,
förutsatt att den är äkta, må hända
ursprungligen yttrats i sammanhang med här uttryckta
tankar:
•»Den, som är nära mig, är nära elden;
den, som är fjerran från mig, är fjerran
från riket.»
Dock, från dessa mörka tankar rigtade
Jesus ännu en gång sin uppmärksamhet på
folkets närmaste behof. Af den rodnande
himlen, af de uppstigande molnen kunde de
förutsäga, att det skulle blifva regn eller
storm, hvarföre kunde de icke också förstå
tidens tecken? I de aflägsna himlarymderna
blickade de efter tecken, som förefunnos i
den luft, de inandades, och på den mark,
de trampade, men hvarföre — något som
dock betydde vida mer än allt det andra —
pröfvade de icke sina egna hjertan? Om de
ville se den stjerna, som vore egnad att leda
deras vandring och lysa deras väg, måste
de söka den icke bland de yttre
förhållandenas vexlande skyar, utan innerst i sitt eget
hjertas djup. De borde gripa det närvarande
ögonblicket och låta försona sig med Gud.
Ty för de enskilda menniskorna så väl som
för folken kan det en gång komma en tid,
då det varder för sent.
Dermed synes detta tal hafva afslutats.
Det var sista gången för en lång tid, man
här fick höra hans ord. Omgifven af djupt
förbittrade, mägtige fiender — förföljd af
den konungs hofmän, i hvars land han
vistades — utsatt för öppet hat och hemliga
stämplingar från deras sida, dem folket lärt
sig att vörda såsom sine lärare och andlige
fäder — egande en tydlig känsla deraf, att
det stora flertalet af folket ej förstod honom,
och att i folkets förmyndares sinnen hans
dödsdom redan var fälld — vände han
ryggen åt sitt fädernesland och gick att för en
tid i främmande och hedniska städer söka
den fred och hvila, som nekades honom i
hans hemland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
