Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXXV. Den stora bekännelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
es?
jfistr l».
628
helvetets magters försök att bringa den på
Ml. Han öfverlemnade åt denna församling
i dess typiske ställföreträdares person
magten att öppna och tillsluta, binda och lösa,
i det han tillika lofvade, att denna magt,
troget utöfvad på jorden, slutligen skulle
vinna bekräftelse i himmelen.
På Petrus sjelf gick detta stora löfte i
underbar uppfyllelse. Det var han, som
genom sin predikan på pingstdagen omvände
den första stora hopen af judar, som voro
villiga att omfatta den kristna tron: det var
ock han, som i den kristna församlingens
sköte upptog den förste hedningen. Hans
bekännelse blef den klippa, på hvilken så
mångas tro skulle grundas; och denna klippa
skulle helvetets portar väl kunna skaka, men
aldrig omstörta. Men, såsom helt rigtigt har
blifvit anmärkt af en af den gamla
kyrkans djupsinnigaste och lärdaste fäder,
Ori-genes, »en hvar, som sålunda bekänner,
hvad icke kött och blod utan Fadern i
himmelen honom uppenbarat, han skall ock
erhålla den utlofvade välsignelsen; ty hvad
evangelii bokstaf tillförsäkrar den store Petrus,
det tillförsäkrar dess anda en hvar, som
blifver något af hvad denne store Petrus var».
Man kan säga, att vår frälsare ifrån
denna tid kunde betrakta en stor del af sitt
verk på jorden såsom fullbordadt. Hans
apostlar hade blifvit öfvertygade om, hvem
han var. Den grundval var lagd, på hvilken
sedan hela den stora byggnaden skulle
uppföras.
Dock föt*bjöd Kristus sina lärjungar att
ännu uppenbara denna sanning. Tiden för
dess förkunnande var ännu icke kommen.
»Han ville icke skria eller ropa, och hans
röst skulle man icke höra på gatorna.» De
voro icke heller ännu nog befästa i sin tro
för att kunna meddela den åt andra. Först
när deras tro blifvit rätt stark genom hans
uppståndelses kraft, när deras hjertan blifvit
uppfyllda af Guds helige andes nya schechina,
och när de på pingstdagen fått mottaga Guds
insegel på sina pannor, då, men icke förr,
var stunden inne för dem, att de skulle gå
ut och lära allt folk, att Jesus af Nazareth,
han som var död och uppstånden,
sannerligen var Kristus, lefvande Guds son.
Men ehuru de nu kände honom, kände
de likväl icke den väg, på hvilken han ville
utföra sitt gudomliga verk. Det var derför
tid, att de förbereddes för denna kunskap;
det var tid, att de lärde sig, att ehuru han
var en konung, hans rike likväl icke var af
denna verlden; det var tid, att alla deras
fåvitska förhoppningar om jordisk ära och
upphöjelse i det messianska riket nedslogos
utan förskoning, och att de lärde sig inse,
att Guds rike icke består i mat och dryck,
utan i rättfärdighet, frid och fröjd i den
helige ande.
Han började derför stilla och varsamt
förkunna för dem, att han skulle gå upp till
Jerusalem, der blifva förkastad af sitt folks
ledare, der utstå ångest, försmädelse och en
våldsam död, men ock uppstå på den tredje
dagen. Han hade visserligen vid några
föregående tillfällen gifvit dem en och annan
dunkel antydning om detta förestående lidande,
men nu uppehöll han sig för första gången
bestämdare dervid, och det utan alla bildliga
uttryck. Likväl uppenbarade han icke ens
nu för dem det fasansfulla sättet för den
död, han gick till mötes. Han sade dem
visserligen, att han skulle förkastas af de
äldste och öfverstepresterne och de
skriftlärde — af alla verldsliga och andliga
myndigheter — men han sade icke, att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
