- Project Runeberg -  Jesu Lif /
631-632

(1878) [MARC] Author: Frederic William Farrar Translator: Fredrik August Fehr With: Hans Magnus Melin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXXV. Den stora bekännelsen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


161. Mynt slaget af tetrarken Filippus.

namn, i det han jemför honom med en sten
på vägen, mot hvilken vandringsmannen
stöter sig och faller. Denna jemförelse måste
hafva gjort ett djupt intryck på apostelen,
eftersom i hans första epistel samma uttryck
återkommer, då han der varnar sina läsare
för sådana menniskor, för hvilka den öfversta
hörnstenen hade blifvit en stötesten och en
förargelseklippa (1 Petr. 2: 8).

Sedan Kristus sålunda varnat och
bestraffat sin förmätne apostel för hans af
verldsligt beräknande klokhet förestafvade
uppförande, begagnade han sig nådefullt af
detta tillfälle för att meddela några af sina
största lärdomar, dervid vändande sig icke
blott till sina lärjungar utan till hela folket
(Luc. 9: 23). Vi höra tillfälligtvis af Marcus, att
vår frälsare äfven i dessa aflägsna trakter
beledsagades af folkhopar (jfr Marc. 8: 34),
hvilka väl vanligtvis vandrade på något
afstånd från honom och hans lärjungar, men
hvilka han understundom kallade till sig,
på det att också de skulle få lyssna till de
nådefulla ord, som utgingo från hans mun.
De voro ju ock likasom lärjungarne intagna
af de falska föreställningar, som föranledt
Petri oförsynta invändning. Till dem ställde
han derför de ord, som för alla tider lärt
oss, att inbegreppet af den högsta dygd och
lifvets skönaste betydelse — både den för
Gud mest behagliga gudstjenst och det för
menniskor mest förädlande föredöme — heter
sjelfförsakelse. »Hvad», sade han, »hjelper
det en menniska, om hon vunne hela
verlden, men toge skada till sin själ? Eller
hvad kan en menniska gifva till lösen för
sin själ?» Och sedan han nu hade
förutsagt, att han sjelf skulle dömas till döden,
uppmuntrade han dem efter det slag, de
genom denna oväntade uppenbarelse erhållit,
med den försäkran, att ibland dem, som der
stodo, några voro, hvilka icke skulle smaka
döden, till dess de fått se menniskans son
komma i hans rike. Om, såsom hela Skriften
visar, vi hafva att gifva en andlig
tydning åt uttrycket »menniskans sons rike»,
så möter oss ingen egentlig svårighet att
förstå denna profetia. Den innebär då
tydligen, att innan alla de då lefvande gått
hädan, det i fråga varande rikets grundvalar
skulle för alltid hafva blifvit lagda genom
afskaffandet af det gamla och upprättandet
af det nya förbundet. Tre af lärjungarne
skulle omedelbart härefter få se Jesus
förklarad; alla utom en skulle blifva vittnen
till hans uppståndelse; en åtminstone —
den lärjungen nämligen, om hvilken det förer
trädesvis heter, att Jesus älskade honom
— skulle öfverlefva Jerusalems intagande
och templets förstöring, genom hvilka
tilldragelser inseglet sattes på det gamla
förbundets yttre upplösning. Ty nu var för
all framtid ett bokstafligt uppfyllande af
den mosaiska lagens bud omöjliggjordt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:32:35 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jesulif/0336.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free