Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XLVI. Den sista vistelsen i Pereen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
detta har jag hållit frän min ungdom».
Efter bokstafven torde han väl hafva gjort
det, likasom så många tusen andra kunna
hafva gjort det; men han förstod tydligen
föga, hvad i fråga varande hud enligt Kristi
förklaring innefattade. Och då Jesus märkte
hans upprigtighet, såg han på honom och
älskade honom och satte honom på ett prof,
hvaraf han kunde lära’Känna sin verkliga
ställning. Den unge mannen var i(« nöjd
med något rilga och, såsom det tycktes
honom, ganska hvardagligt; han eftersträfvade
något sljHj;, han ville nå idealet, han
inbillade sig åtminstone, att han ville det;
derför förelade ock Jesus honom en svå^^a
uppgift, i det ffi sadel till honom: »ett
fattas dig; gäck bort, sälj allt, det du
hafver, och gif de fattiga, och du skall få en
skatt i himmelen och kom ochMMj mig».
Detta var för mycket. Den unge
lagkloke gick bedröfvad bort, ty han hade
många ego delar. Han föredrog dftta lifvets
goda framför himmelens skatter; han ville
icke för priset af timliga fördelar vinna
evighetens rikedomar. Han återkommer ej
vidare i den evangeliska berälHj^^H
Då han gått bort, vände sig Jesus, full
af sorg, till sina lärjungar och sade till dem:
»huru svårligfn kunna de rike komma in
uti Guds rike!» Äter blefvo hans lijgfungar
förskräckte öfver den sällsamma strängheten
i hans ord. Kunde då ingen god menniska
vara rik, ingen rik vara god? Men Jesus
fortsatte, på samma gång mildrande och
förklarande de först använda uttrycken: »barn,
huru svårt är det icke för dem, som sätta
sin tröst på sina egodelar, att komma in uti
Guds rike! Det är lättare, att en kamel går
genom ett nålsöga’*, än att en rik kommer
in uti Guds rike». Och de förundrade sig
öfver måttan. Fans då intet hopp för en
Nikodemus eller för en Josef af Arimathia?
Jo, visserligen. Jesu lära om de jordiska
egodelarne var lika litet ebionitisk, som hans
lära om äktenskapet kunde anses esseisk.
Det, som var omöjligt för naturen, var
möjligt för nåden; det, som var omöjligt för
menniskor, var lätt för Gud.
Nu inföll Petrus: »se, vi hafva öfvergifvit
allt och följt dig; hvad skola vi få derför?»
Jesu svar innehöll på samma gång en
her-lig uppmuntran och en allvarlig varning.
En uppmuntran, ty all sjelfförsakelse skulle
till och med i denna verlden midt ibland
förföljelserna medföra en hundrafaldig
andlig välsignelse och i den tillkommande
verl-den lönas med evinnerligt lif. En varning
genom det äfven vid detta tillfälle upprepade
ordet, att månge de främste skulle blifva de
ytterste, och de ytterste de främste (Matth.
19: 27—30; Marc. 10: 28—31; Luc. 18:
28—30). Och för att ännu djupare och
fullständigare inpregla i deras hjertan, att
himmelriket icke får betraktas såsom en
handelsvara, så att man skulle kunna köpslå
med den himmelske husbonden, framställde
han nu för dem den så lärorika liknelsen
om arbetarne i vingården (Matth. 20:1—16).
De kunde af den inhemta, att då ingen, som
tjenar Gud, skall gå miste om sin adla och
rika lön, det icke i himmelen kan blifva
fråga om afund eller knot, icke om
jern-förelse mellan den enes och den andres
förtjenst eller företräde.
* Förändringen af kamelos, »kamel», till kamilos, »tåg», är oberättigad, såsom framgår af tillvaron af
många liknande ordspråk i talmud. Den åsigten åter, att »nålsöga» skulle varit ett allmänt rådande namn
på sådana små låga stadsportar, genom hvilka en lastad kamel endast med yttersta möda kunde komma
fram, torde ännu sakna fullgiltig bekräftelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
