Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LII. Den stora anklagelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
853
62. DEN STORA. ANKLAGELSEN.
854
motsvarande antalet ådror (arterer och vener)
i menniskokroppen eller dagar i året; hud
och förbud till samman utgjorde således en
summa af G13, jemnt motsvarande antalet
bokstäfver i de tio budorden. Till samma
resultat hade de äfven kommit genom
följande iakttagelse. Judarne hade af Gud
(4 Mos. 15:38) fått befallning att bära tofsar
(isltsith) i hörnen af sina kläder (tcdlith)
och fastbinda hvarje hörntofs med ett
mörkblått snöre; då nu hvai-je tofs hade åtta
trådar och fem knutar, och det numeriska
värdet af bokstäfverna i ordet tsitsith
utgjorde 600, kom man på detta sätt till talet
613 såsom slutsumma, utgörande antalet af
både bud och förbud. Att bland så många
föreskrifter af positivt eller negativt innehåll
icke alla kunde hafva samma vigt, ligger i
öppen dag; somliga voro »lätta» (hal), andra
»tunga» (kabed). Men hvilka voro det ena,
hvilka voro det andra? Och hvilket var det
vigtigaste budet af alla?
Enligt någre rabbiners mening var det,
som handlade om dessa tofsar och
tänke-skrifter (tsitsith och tefillin), det förnämsta
af alla, så att, om någon blott i nämda
punkter noggrant iakttagit fädernas stadgar,
han ansågs, såsom hade han hållit hela lagen.
Andre rabbiner åter hyste andra åsigter.
Ingen af dem tyckes hafva fattat den stora
grundsatsen, som uttalas af det nya
förbundets heliga skrifter (Jak. 2:10), att det
uppsåtliga öfverträdandet af ett bud innebär
öfverträdandet af dem alla, emedan hela
lagens mål är hjänad för Gud. .
Någre af de ädlaste och mest upplyste
af rabbinerne hade emellertid långt för detta
rigtigt insett, att det förnämsta af alla bud
— det, som tillika utgjorde alla de andras
källa — var budet om kärleken till den
ende sanne Guden. Redan under sin
föregående verksamhet hade Jesus haft tillfälle
att uttrycka sitt godkännande af detta
omdöme (Lue. 10: 27), och han upprepar det
nu. Pekande på den skriftlärdes egna
tefil-lin, hvilka i en af sina fyra afdelningar
innehöllo det efter styckets begynnelseord så
kallade -»schema,-» (5 Mos. 6: 4) — den två
gånger om dagen af hvarje from israelit
upprepade bekännelsen — sade han till honom,
att det var det första och yppersta budet
att älska Herren Gud af allt hjerta, af all
själ, af all håg och af all kraft. »Det andra»,
så tillade han vidare, »är detta likt: du skall
älska din nästa såsom dig sjelf.» På de tu
buden förklarade han all lagen och
profeterna hänga.
Den skriftlärde kunde icke värja sig för
det intrycket, att Kristus verkligen genom
detta sitt svar träffat det rigtiga. »Rätt,
mästare», inföll han, »och sant sade du, att
Gud. är en, och att ingen annan är utom
honom; och att älska honom af allt hjerta
och af allt förstånd och af all själ och af
all kraft och att älska sin nästa såsom sig
sjelf, det är mer än alla brännoffer och andra
offer» (jfr 1 Sam. 15: 22; Hos. 6: 6: Micha
6; 6—8). Jesus, som älskade haus upprig-’
tighet, sade då till honom de på en gång
nådefullt uppmuntrande och allvarligt
manande orden: »du är icke låugt ifrån Guds
rike». Men hvad intryck dessa sista ord
gjorde på honom, berättas oss icke.
Sedan skedde af desse judafolkets
andlige fäder intet vidare försök att snärja Jesus
med ord. De hade omsider lärt sig inse
fruktlösheten af alla bemödanden i den
vägen. De stodo ju här gent emot en vishet,
som var högre och skarpsyntare än deras
egen. Och denna sin underlägsenhet skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
