Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LVI. Det sista samtalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
917
66. DET SISTA SAMTALET.
918
bestämdhet af de ovrl, han sedan häv
omedelbart tillägger: »jag säger eder, att på mig
måste ännu fullbordas det, som skrifvet är:
’ibland ogerningsmän vardt han räknad’; ty
det, som är sagdt om mig, når sin
fullhor-dan». Men såsom vanligt missförstodo
lärjungarne hans ord,- och långt ifrån att
besinna, att i andliga ting allt måste andligen
uppfattas, tydde de dem helt och hållet efter
bokstafven. De sade: »Herre, se här äro
två svärd.» Två svärd! Likasom de skulle
hafva räckt till för att försvara hans lif!
Och likasom de skulle hafva utgjort ett
passande skydd för honom, som med ett ord
kunde hafva nedkallat mer än tolf legioner
englar! »Det är nog», sade han med
bedröfvelse. Det tjenade till intet att fortsätta
detta samtal.- I Gethsemane skulle de förstå,
huru orätt de uppfattat hans ord. Han
lemnade således detta ämne, bjöd dem lägga
afsides de framtagna svärden och öfvergick
till att för dem tala tröstens och
hugsvalelsens ord.
Han uppmanade dem att icke vara
bedröfvade; de trodde ju på honom, och deras
tro skulle finna sin lön. Han skulle
visserligen gå bort, men endast för att bereda
dem ett rum i Faderns många boningar. De
visste ju, hvart han gick, och vägen kände
de, »Edert hjerta vare icke bedröfvadt. Tron
på Gud och tron på mig. I min Faders hus
äro många boningar; om så icke vore, säger
jag dock eder, att jag går bort till att
bereda eder rum. Och när jag har gått bort
och beredt eder rum, skall jag komma
tillbaka och taga eder till mig, att hvar jag
är, der skolen I ock vara. Och hvart
läggar, veten I, och vägen veten I.»
»Herre, icke veta vi, hvart du går, och
huru kunna vi veta vägen», var den
nedslagne Thomas’ oroliga svar.
»Jag är vägen, sanningen och lifvet»,
svarade Jesus. »Ingen kommer till Fadern
utan genom mig. Känden I mig, så känden
I ock min Fader, och ifrån denna stund
kännen 1 honom och hafven sett honom.»
Här möter oss åter en af dessa barnsbga
invändningar, hvilka så lifligt och troget
återgifvas oss af evangelisten Johannes*,
och som visa oss, huru bristande
lärjungarnes insigt var och huru stor deras oförmåga
att fatta de andliga tingen, och detta
oaktadt de under en så lång tid fått åtnjuta
den gudomlige mästarens undervisning och
uppfostran. Och väl må vi vara tacksamme,
att denna deras svaghet och andliga
kortsynthet med så stor öppenhjertighet och
ödmjukhet förtäljes oss; ty ingenting kan
bättre och fullständigare afgifva vittnesbörd
om den genomgripande förändring och
omdaning, som hos dem måste hafva egt rum,
innan desse män, hvilka af sig sjelfva voro
så försagde, så köttsligt sinnade, så
oupplyste och så uppfyllde af judiska
föreställningar och förväntningar, kunde blifva de
apostlar, vi känna, hvilka, uppfyllde af den
helige ande och vittnande om det de hört
och sett, innan kort under blodiga
förföljelser ända till döden bevisade sig såsom
verldens mägtigaste lärare.
»Herre», sade Filippus af Bethsaida, »låt
oss se Fadern, så hafva vi nog.»
»Låt oss se Fadern!» — Hvad ville då
Filippus se? Ville han se en teofaui, en
gudsuppenbarelse, som skulle skaka jordens
grundvalar? Ville han se himmelen plöts-
O
lio-t i ett ögonblick öfvergjutas af en
bländande glans? Hade han då ännu icke lärt
* Också detta drag aflägg» i sin mån vittnesbörd om det fjerde evangeliets äkthet (Joh. 14: 9).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
