Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LVI. Det sista samtalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nade att gifva dem frid för det närvarande
och mod och hopp för framtiden: men han
kunde dock icke fördölja för dem, att, i trots
af alla deras lifliga försäkringar, den stund
var nära för handen, då de alla skulle blifva
förskingrade i sjelfvisk fruktan och lemna
honom allena — och likval icke allena, ty
Fadern var med honom.
Efter dessa ord upplyfte Jesus sina ögon
mot himmelen och uttalade sin herliga
öfverste-presterliga förhön (Joh. 17). Han bad i denna
bön sin himmelske fader, att han ville
förklara honom och omgjorda honom med den
herlighet, som han hade hos honom, förr än
verlden var. Han bad honom vidare, att
han i sitt namn måtte bevara dem, som
varit med honom i verlden, ändock de icke
varit af verlden. Han bad honom slutligen,
att han måtte helga och fullkomna icke
allenast dessa, de troendes förstling, utan äfven
alla de otaliga själar, hvilka under
tidehvarfvets lopp genom deras ord skulle komma
till tron på honom. —
Och sedan talet och bönen voro slutade,
lemnade Jesus och hans lärjungar detta rum
och gingo ut i den stilla natten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
