Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LVII. I Gethsemane
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
939
JESU LIF.
940
Allt är möjligt för dig. Låt denna kalk gå
ifrån mig. Dock icke hvad jag vill, utan
hvad du vill’».
Denna undergifna åkallan, hvarunder han
i upprigtig ödmjukhet höjde, sin menskliga
vilja under sin himmelske Faders, blef
bönhörd; detta starka rop och dessa tårar blefvo
icke opåaktade. »Honom syntes en engel
ifrån himmelen, som styrkte honom. Och han
kom i dödsångest och bad ännu ifrigare,
och hans svett var såsom blodsdroppar, som
föllo ned på jorden.» Han utkämpade eir
strid på lif och död med mörkrets
väldigheter. »Då Lucas säger, att Jesus bad
ifrigare eller häftigare, sedan ångesten stigit
till graden af dödskamp, så förutsätter han
dessförinnan en mindre utvecklad grad af
ångest, och då han nu tillika verkligen ställer
Jesu hön om förskoning före
englauppenba-relsen, så bör förhållandet tänkas så, att de
himmelska krafternas tillflöde inträffat under
loppet af den första och svåraste
anfåktnin-gen, nämligen efter dess första och före dess
sista moment, för att hjelpa honom
lyckligen öfver just denna sista och farligaste
krisen. Det öfvernaturliga stärkandet kom
så till vida visserligen efter anfäktningen,
görande slut derpå, ty Jesus hade redan
förklarat sig vara bedröfvad intill döden,
han hade redan med häftighet skyndat bort
och nedfallit på knä och börjat bedja: om
det är möjhgt, så.....; men just då i högsta
nöden kom hjelpen ofvanefter, dödskampen
bröt sig uti en våldsam kroppsansträngning,
och sinnet återtog sin jemvigt.»*
Efter en stund, tillbragt under en sådan
inre strid, som tog kroppens och själens alla
krafter i anspråk, återkom Herren —
visserligen segrande men alldeles utmattad —
för att söka stöd och deltagande hos sina
tre utvalde apostlar. Men han fann dem
sofvande. Väl hade stunden äfven för dem
varit full af fara och förskräckelse; men
hvarken faran eller kärleken till deras
mästare eller medvetandet om den outsägliga
kamp, som han nu utstod, hade förmått att
hålla dem vakna. Deras bedröfvelse, deras
trötthet, deras djupa rörelse hade efter
hand verkat förtyngande på deras ögon,
så att de omsider sjunkit i en tung sömn.
Till och med Petrus, alla sina stora löften
och försäkringar oaktadt, sof såsom de andra,
ty äfven hans ögon voro förtyngda. »Simon,
sofver du»; med de orden tilltalade honom
nu Jesus. Och då det ordet väckt honom
och de två andra lärjungarne ur deras sömn,
sade han ytterligare: »så förmådden I icke
vaka en stund med mig? Vaken och bedjen,
att I icke fallen i frestelse». Och derpå,
dock icke för att ursäkta deras beteende
utan snarare för att varna dem för den fara,
som uraktlåtandet af den strängaste
vaksamhet kunde medföra, tillade han: »anden
är villig, men köttet är svagt».
Derefter lemnade han dem ännu en eånsc
och upprepade samma bön som förut. »Åter»,
heter det, »gick han bort andra gången och
bad, sägande: min Fader, om det är icke
möjligt, att denna kalken går ifrån mig, med
mindre jag dricker honom, så ske din vilje.»
Och då han sedan åter kom tillbaka till
sina lärjungar, fann han dem å nyo
insomnade, och då han väckte dem, kunde de i
sin förvirring ingenting säga honom, »ty
deras ögon voro tunga, och de visste icke,
hvad de svarade honom». Väl kunde
Herren nu hafva instämt i Psalmistens ord:
»försmädelse har krossat mitt hjerta, och
* 77. M. Melin, Föreläsningar öfver Jesu lefverne, sid. 752.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
