Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LVII. I Gethsemane
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
943
JESU LIF.
944
2B8. Oljepress.
värdiga i ångestkampen uti Gethsemane. Så
yttrar sig de Weite, efter att hafva anfört
det vigtiga yttre beviset från Hebr. 5: 7,
och sedan han beprisat berättelsens egen
inre sanning och skönhet: »hjelteaktig apathi
(hvars brist kristendomens motståndare
Cel-sus, ’Julianus och andra med orätt
förebrådde Jesus) hör icke till det urkristliga
idealet: den kristnes sedliga kraft är den
gudomliga, som är mägtig i den menskliga
svagheten. Det är mer rörande och
tröste-ligt, att Jesus helt kände tyngden af sitt
lidande, att han helt och hållet delade med
oss den menskliga svagheten och föregick
oss i öfvervinnandet af den samma genom
bönens kraft». Och Weisse (Evang. Gesch.
1. s. 612) utlåter sig så: »Just i en sådan
personlighet, hvilken såsom Jesus icke är
verksam i en enskild rigtning eller med en
enskild själskraft, utan som i sin lefnad och
sitt verkande låter det menskliga träda fram
i sin fullständighet och helhet, just i en sådan
verkar naturen i hela sin magt, och han
kan minst undgå den lefvande känslan och
medvetandet af de hemsökande lidanden,
hvilka den spekulative filosofen, som är mera
van att lefva i tankens abstraktion än i den
konkreta verkligheten, långt lättare förmår
sätta sig öfver.» Allra märkvärdigast är
följande medgifvande af Strauss (Leben Jesu,
2 uppl., s. 432): »med rätta har emot tadlet
öfver Jesu dödsfruktan blifvit anmärkt, att
ju det skyndsamma öfvervinnandet af den
motsträfvande sinligheten åter aflägsnar
hvarje sken af det syndiga, att för öfrigt
den sinliga naturens bäfvan för dess
tillintetgörelse hör till dess väsentliga lifsyttringar,
ja, att, ju renare den menskliga naturen är
i någon, desto känsligare förhåller den sig
emot smärta och tillintetgörelse (Luther),
att smärtans genomlefvande och
öfvervinnande är större än en stoisk eller äfven
sokratisk känslolöshet emot den samma
(Ambrosius)». — Den hastiga öfvergången
till en så djup oro från det himmelska
lugnet i Jesu öfverstepresterliga bön kan så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
