Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LVII. I Gethsemane
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
947 Jesu
hetens pöl, det rena, finkänsliga lifvet tör
denna sträfva, bittra död. Men tyngre ännu
än det att falla i syndares händer är det
att blifva förrådd i hedningarnes händer af
sitt eget folk, af löftets folk, att blifva
förrådd i de vilda pöbelskarornas händer af
fäderna på Mose stol, att blifva förrådd
till sina motståndare af en bland sina egna
lärjungar, som smyger sig omkring honom
till hans förderf med otröttlig vakenhet,
medan de honom tillgifne lärjungarne sofva.»» —
Då Jesus, i det han för tredje gången
kom till sina lärjungar, sade till dem, att de
skulle stå upp och gå, var det också hög
tid för dem att stå upp. Ty medan de
fromme slumrade, hade de onda menniskorna,
som voro Jesu fiender, varit idel verksamhet.
Medan de hängifne lärjungarne, förtyngde af
trötthet och bedröfvelse, öfverlemnat sig åt
den kött och blod lockande sömnens armar,
hade förrädaren vakat för att främja sina
ondskefulla planer. Mer än två timmar hade
förflutit, sedan han gått ut i natten från den
kärleksfulla kretsen i den upplysta gästsalen,
och under de två timmarne hade han
alldeles icke saknat sysselsättning. Han hade
hastigt begifvit sig till de öfverste presterna
och fariséerna, och, ifrig som han sjelf var,
hade han gjort allt för att påskynda deras
mått och steg. Nu vore den rätta stunden
inne, menade han: ett tillfälle, gynsamt som
detta, skulle kanske icke så snart återkomma.
Genom dylika förespeglingar hade han
förmått de judiska myndigheterna att utan
uppskof utsända en brokig skara,
sammansatt af deras enskilda hustjenare, af
tempelvakten med dess förmän och till och med
af en del af den romerska besättningen från
borgen Antonia under dess tribuns
anförande. För att gripa en ensam och obeväp-
,if. 948
nåd man gingo de ut; men icke desto mindre
voro soldaterna rustade såsom vanligt med
sina svärd, och äfven de andra, som till
samman utgjorde den blandade hopen, hade
för ytter mera visso skull försett sig med
stafvar. De gingo ut för att söka En, den
der visserligen icke skulle göra något försök
att fly eller hålla sig undangömd för dem;
och dock buro de dels lyktor och dels bloss
i sina händer för att i alla händelser
lätteligen upptäcka honom, hvar helst han kunde
hafva dragit sig tillbaka, vare sig i någon
grottlik urhålkning af berget eller annars
någonstädes i olivträdens djupa skugga. Det
är tydligt, att de träffat sina anstalter så
tyst och hemlighetsfullt som möjligt; men
under natten råder den djupaste tystnad i
städerna i österlandet, och en så stor skara
kunde omöjligt framskrida obemärkt. Redan
då Jesus väckte sina sofvande lärjungar,
hade väl hans öra nåtts af vapenbullret och
sorlet af rösterna. Han visste, hvad som
väntade honom. Han visste, att den lugna
örtagården, i hvilken han så ofta förtroligt
och kärleksfullt samtalat med sina lärjungar,
var känd af förrädaren. Dessa grofva röster,
som verkade ett så hemskt afbrott i nattens
stillhet, detta röda fackelsken, som upplyste
trädens djupa skuggor, visade nogsamt, att
förrädaren upptäckt mästarens hemliga
tillflyktsort, och att han nu sjelf icke kunde
vara långt borta.
Verkligen blef han också i det samma
synlig. »Strax», heter det hos Marcus (14:
43), »medan Jesus ännu talade, kom Judas,
som var en af de tolf.» I opåkallad ifver
hade han skyndat in i örtagården före sitt
följe (Luc. 22: 47). »Min vän», sade Jesus,
då Judas i ilande brådska störtade fram,
likasom ville han icke gifva sin själ ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
