Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LIX. Ett uppehåll mellan förhören. Jesus ännu en gång inför sanhedrin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JKSU LIF.
996
beslutsamhet och med känslor, hvilka vi väl
icke behöfva hafva så svårt för att föreställa
oss, närmade sig derför Petrus ännu en gång
den ovärdiga, misstänksamma grupp af
tjenare och tjenarinnor, som var samlad kring
kolelden inne på gården.
En timme förflöt, under hvilken Petrus
uppehöll sig här — en förfärlig timme,
hvilken säkerligen aldrig utplånades ur hans
minne. Att Petrus icke efter hvad som
förefallit kunde känna sig väl till mods, faller
af sig sjelft. Men äfven med afseende på
hans yttre sätt att vara i förhållande till
de omgifvande-menniskorna var hans
ställning vid detta tillfälle långt ifrån
afunds-värd. Förblef han tyst, huru lätt kunde icke
denna hans tystnad misstänkas för att vara
beroende af skygghet och fruktan för att
blifva upptäckt, och huru lätt kunde icke
för öfrigt äfven under iakttagande af
fullkomlig tystnad hans inre oro afspegla sig i
hans ansigtsdrag! Öppnade han åter sin
mun för att deltaga i samspråket, hvad vore
då naturligare, än att han ganska snart
skulle röja sig genom sin galileiska brytning!
I hvad fall som helst var faran således till
hands, så mycket hellre som Petrus
visserligen ännu trots både förnekelsen och eden
betraktades med misstrogna om icke rent af
föraktfulla blickar. Det var honom icke heller
gifvet att undgå den sålunda hotande faran.
Ty se, medan han här uppehåller sig,
rigtar bland desse öfverste prestens tjenare
en frände till den vid Jesu tillfångatagande
sårade Malkus emot honom den rakt på sak
gående anklagelsen, att han var med Jesus
i örtagården, till stöd för hvilket påstående
han äfven beropar sig på hans galileiska
dialekt. De andre, som voro närvarande,
instämde äfven för sin del i denna
beskyllning. Hvad var att göra? Vidhöll han
icke nu sitt en gång, ja, tvenne gånger
eftertryckligt gjorda påstående, så skulle allt,
hvad han genom dessa sina föregående
nöd-lösuer — såsom han ursäktande älskade att
kalla dem — velat vinna, gå förloradt.
Kanske skulle han också — så tänkte han
helt visst — genom ännu en ansträngning i
den redan inslagna rigtningen för alltid
befria sig från denna efterhängsna
misstänksamhet och sålunda sättas i stånd att sedan
i fred och ro få dröja qvar och afvakta
utgången af sin herres sak. Sedan han en
gång börjat att dagtinga med sitt samvete
och gifva efter för frestelsen till synd, hade
han knappast längre någon motståndskraft
qvar emot den. Allt mera trängd af de här
utan sysselsättning sittande tjenarnes hotelser
och gycklande hån och sjunkande allt
djupare i fruktans och trolöshetens dy, »begynte
han förbanna sig och svärja: jag känner icke
den mannen, om hvilken I talen». Och i
denna syndens timme, som för honom kunde
hafva medfört ett lika bedröfligt affall som
för hans medapostel, Judas Iskarioth — i
detta ödesdigra ögonblick, medan ännn de
af hans mun utgångna förbannelserna ljödo
genom luften — gol hanen*; och Herren,
antingen han nu från domsalen genom den
öppna portalen förnam, hvad som här
utanför försiggick, eller, hvilket synes naturligare,
han hörde dessa sin lärjunges trolösa eder,
* Man har velat bestrida denna berättelses trovärdighet på den grund, att tuppar såsom orena -djur icke
skulle hafva funnits i Jerusalem. Men svart är att förstå, hvarför icke, äfven om judarne icke hållit slika
djur, den i fråga varande tuppen kunde hafva tillhört någon romare på borgen Antonia. Emellertid
meddelar oss talmud för ytter mera visso den underrättelsen, att tuppar verkligen funnos i Jerusalem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
