Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LX. Jesus inför Pilatus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1063
JESU LIF.
1064
fiendtlig vildhet genom upptäckten af sin
ende väns och förtroendemans, Sejani,
falskhet och förräderi; och det var ingen annan
än denne samme Sejanus, hvilken Pilatus
allmänt ansågs hafva att tacka för sin
ställning såsom romersk ståthållare i Judeen och
Samarien. Hvad under alltså, om den af
sitt onda samvete anklagade kände sig orolig
och hafvande? Hvem gick i borgen derför,
att det icke fans hemliga angifvare bland
denna pöbel, som "nu så trotsigt pockade på,
hvad den en gång för alla tycktes hafva satt
sig i sinnet? I sin förskräckelse
öfverlemnade den orättrådige domaren emot sin egen
bättre öfvertygelse sitt oskyldiga offer till en
qvalfull död. Han, som så ofta oförsynt
trampat rättvisan under sina fötter, var nu
ur stånd att utföra den enda handling af
rättvisa, som han verkligen önskade
fullborda. Han, som så ofta förqväft all känsla
af medlidande och ömhet, blef denna gång
förhindrad att utöfva en barmhertighet, för
hvars "skull han dock gjorde icke få
ansträngningar. Han hade så ofta missbrukat sin
myndighet; nu, då han i detta fall
undantagsvis ville använda den för det rättas och
godas befrämjande, stod den icke längre till
hans förfogande. Med afseende på honom
hade i sanning synden straffat sig sjelf. Men
månne han icke i det ögonblick, då han
frigaf Bar-Abbas och dömde Jesus till döden,
påminde sig dessa i all deras enkelhet dock
så sköna och upphöjda ord från de tolf
taflornas lag, hvilka i hvad fall som helst bort
tjena honom till rättesnöre vid utöfningen
af hans domareembete: -»vanae voces populi
non sunt audiendae, quando aut noxium
crimine absolvi, aut innocentem condemnari
desiderant» (»då folket i sin fåvitskhet begär
vare sig den skyldiges frikännande eller den
oskyldiges dömande, är intet afseende att
fästa vid dess uttalade önskningar»)? Och
månne icke det lagbudet i den stunden
rigtade bittra förebråelser emot honom till
rättvist straff derför, att det icke blef
hörsam-madt? Vi veta det icke, men möjligt är det
i alla händelser. Och visst är åtminstone,
att hans samvete icke gaf honom någon ro.
Nu eller vid något föregående tillfälle under
rättegången sökte han nämligen på ett
högtidligt sätt frigöra sig från all andel och
skuld i denna sak. Han sände efter vatten
och tvådde sina händer inför folket, i det
han oförbehållsamt betygade och sade:
»oskyldig är jag i denne rättfärdige mannens blod;
der mågen I se eder om!» (Matth. 27: 24).
Men trodde han då också verkligen, att han
på detta sätt kunde blifva qvitt sin skuld?
Han kunde väl två sina händer; men kunde
han månne också två sitt hjerta? Måste
han icke tvärt om med fullaste skäl utbrista
med konungamördaren i det bekanta
sorgespelet:
»— — — — — — Kunna
Den vida oceanens alla vågor
Aftvätta detta Llod ifrån min hand?
Nej; denna hand lär förr med purpur färga
Oinäteliga vattenrymders djup
Och grönt till rödt förvandla.»*
Hvad veta vi? Möjligt är emellertid, att,
under det han sökte nedtysta sitt samvetes
röst, den tanken genomfarit honom, att detta
både i österlandet och vesterlandet brukliga
sätt för att frånkänua sig all delaktighet i
* Shakspeare, Macbeth, li: 2. (Öfvers, af C. A. Hagberg.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
