Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LXI. Korsfästelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1085
61. KORSFÄSTELSEN.
108G
gpma säga till bergen: fallen öfver oss, och
till högarne: skylen oss. Ty om de så göra
med det friska trädet, hvad skall då ske på
det torra?» Deras bedröfvelse var blott ett
utbrott af qvinlig medömkan, som de icke
kunde undertrycka,-då de sågo
mensklighetens store profet i hans vanmagts och
förnedrings stund. Före honom gick härolden
och kungjorde ljudeligen det brott, för
hvilket han var anklagad och dömd; och efter
honom följde de romerske soldaterna,
barrande den öfverskrift, som skulle sättas på
korset. Der kom ock Simon af Cyrene gående,
nedtyngd under bördan af det trä, vid
hvilket Kristus skulle fastnaglas. Detta allt sågo
qvinnorna; detta allt framkallade deras
lifliga deltagande. Men var detta allt, hvad
de sågo — det var meningen af vår
frälsares ord till dem — så hade de vida större
orsak att gråta öfver sig sjelfva, sina barn
och sitt folk än öfver honom. Ty många af
dessa qvinnor, och de flesta af deras barn,
skulle upplefva en sådan blodsutgjutelse, en
sådan genomgripande ångest, att verlden
aldrig tillförene skådat dess like; dagar skulle
komma öfver dem med så outhärdliga
hemsökelser, att de då lefvande skulle prisa de
döde och dem, som aldrig funnits till, och
önska sig en tillflyktsort, derest det gåfves
någon, under de berg, på hvilka deras stad
var grundad (jfr Jes. 2: 10; Hos. 9: 12-16;
10: 8; Uppenb. G: 16). Ja, kunde sådana
olyckor som dessa, hvilka de i dag
bevittnade, öfvergå honom, som var helig och
oskyldig — »om de så göra med det friska
trädet» — hvilket Öde skulle då icke det
syndiga och skuldbelastade slägtet af
profeternas och ende sonens mördare hafva att em
ot-se — »hvad skall då ske på det torra?» (Jfr
Hez. 20:47; 21:4; Ordspr. 11:31; 1 Petr.4:17).
Denna Kristi högtidliga varning, denna
hans sista predikan på jorden, afsåg väl i
första hand dem, som här på vägen till
Golgatha åhörde den, men i likhet med allt,
hvad vår frälsare har talat och sagt, har
den för evärdliga tider sin djupa betydelse
för hela menniskoslägtet. De vilja, dessa
Jesu ord, inskärpa i hvarje menniskohjerta,
att det lättfärdiga nöjets och den hädande
otrons dag skall efterföljas af en annan, då
domens åskor skola slå ned öfver de
obotfärdigas hufvud; de vilja säga en hvar, som
lefver ett sorglöst lif i denna verldens lustar,
som äter, dricker och varder drucken, att,
om än Gud i sin långmodighet väntar och
tiger till en tid, dock en gång sannerligen
de dagar skola komma, då han skall tala
med tordöns röst, och hans vrede skall
brinna såsom en eld. —
Utan vidare afbrott skred sedan tåget
framåt, till dess det uppnådde sin
bestämmelseort, afrättsplatsen, kallad Golgatha eller
på romarnes språk Calvaria, det är
»huf-vudskalleplatsen» (egentligen »hufvudskål»).
Hvai*för platsen bar detta namn, kan icke
med bestämdhet afgöras. Möjligen kallades
den så med afseende på sin bestämmelse
att vara en allmän afrättsplats; möjligen
härleder sig ock namnet derifrån, att den
till sin. yttre form hade en viss likhet med
en kal hjessa. Dock få vi icke allt for mycket
låta oss påverkas deraf, att den merendels
’ kallas »Indien Golgatha»; evangelierna kalla
den rätt och slätt helt obestämdt »en plats»,
ingenstädes »en kulle». Angående dess yttre
form, huru vida den utgjorde en upphöjning
af marken eller ej, lemnas vi följaktligen af
våra källor i ovisshet. Dock tyckes det ligga
i sakens egen natur, att man till korsfästelse-
olats för sådana, som genom sin död skalle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
