Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LXI. Korsfästelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1095
JESU LI».
1096
ganska tidiga förmiddagstinimen till icke
långt före solnedgången, innan han uppgaf
sin anda i döden.
Först då korset hade blifvit upprest,
blefvo judarne varse den dödliga
förolämpning, i hvilken den romerske prokuratorn
gifvit luft åt sin harm öfver att vid detta
tillfälle hafva nödgats gifva vika för deras
öfvermagt. Förut hade de i sitt blinda
raseri, såsom ock närmast till hands låg, helt
enkelt förutsatt, att det skymfliga i denna
korsfästelse endast skulle kunna drabba
honom, som fick lida straffet, nämligen Jesus
af Nazareth. Men nu, då de sågo honom
hängande emellan de båda röfvarne på ett
kors, som var högre än de andres, blef det
dem plötsligt klart, att hela anordningen
innebar ett uppenbart bittert hån, rigtadt
just emot dem. Ty se, på den med hvit
gips öfverdragna trätaflan, som var uppsatt*
öfver Jesu hufvud på korset, och som
tydligt kunde skönjas äfven på långt håll, lästes
i svarta bokstäfver en inskrift, författad på
den gamla bildade verldens trenne språk,
af hvilka i alla händelser något måste
förstås af hvar och en af de närvarande — det
officiela latinet, den allmänt kända
grekiskan och den i Juda land inhemska
aramei-skan — en inskrift, hvilken innehöll, att
denne man, som på ett sådant sätt utstod
en slafs skymfliga död, denne man, som på
detta sätt inför all verldens åsyn var
korsfäst mellan tvenne röfvare*, var
»Judarnes konung.»**
För honom, som var korsfäst, låg uti
dessa ord intet hån. Han skulle regera till
och med ifrån sitt kors; till och med der
syntes han oändligt upphöjd öfver de
skenbart för den Högstes ära nitälskande prester,
som bragt honom dit, och öfver den råa,
sorglösa mängden, som samlats för att
förnöja sig med åskådandet af hans lidande.
En sådan skymf, om den än varit aldrig så
illvilligt menad, saknade hvarje udd gent
emot honom, hvars andliga och sedliga
höghet var så stor, att den till och med nu
under hans djupaste yttre förnedring
uppfyllde med vördnad den döende
missgernings-mannen och de hedniske bödlarne. Må hända
låg der för öfrigt en icke så ringa
bottensats af allvar under detta grofva skämt, som
den romerske prokuratorn sålunda tillät sig
emot de judiska myndigheterna. Kanske ville
han, på samma gång det var hans glädje
att njuta af den hämnd, han genom detta
enda lyckliga grepp tog på sina fiender, dem
han föraktade, äfven genom nämda
öfverskrift antydningsvis låta förstå, att denne
man dock i en viss mening var judarnes
konung — den störste, sannaste och ädlaste
af sitt folk, hvilken just för dessa sina stora
egenskapers skull af detta folk blifvit
korsfäst. Konungen var icke ovärdig sitt rike,
men riket var ovärdigt sin konung. Det var
något mer än konungsligt i dessa ögon,
hvilka aldrig upphörde att med sorg blicka
ned på den stad, som en gång varit
rättfärdighetens boning, men nu blifvit ett till—
* Marc. 15: 28: »och så blef skriften fullbordad, som säger: ’och ibland ogerningsmän vardt han räknad’
(Jes. 53: 12)» är efter all sannolikhet en oäkta tillsats, ty stället saknas i alla våra förnämsta handskrifter.
Marcus, som skref sitt evangelium för romarne, anför icke heller någon enda gång citat från gamla
testamentet.
*1 Så lydde i all sin korthet öfverskriften enligt Marcus. Matthew återgifver den på följande sätt:
»denne är Jesus, judarnes konung»; Lucas: »denne är judarnes konung»; Johannes: »Jesus af Nazareth,
judarnes konung». Må hända vexlade uttrycken i någon mån på de olika språken,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
