- Project Runeberg -  Jesu Lif /
1107-1108

(1878) [MARC] Author: Frederic William Farrar Translator: Fredrik August Fehr With: Hans Magnus Melin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LXI. Korsfästelsen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1107

JESU LIF.

1108

deltagande tänkte han på den framtid, som
väntade henne under hennes återstående
dagar, hvilka icke kunde annat än blifva
oroade af de förföljelser och. lidanden, med
hvilka den unga, uppspirande tron skulle få
att kämpa för sin tillvaro. Efter mästarens
död och uppståndelse var hon helt och hållet
hänvisad till hans apostlar, och den apostel,
som Kristus mest älskade, syntes bäst egnad
att taga vård om henne. Åt honom derför
— åt Johannes, som vår frälsare älskade
mer än sina bröder — åt Johannes, som vid
nattvarden hade legat vid. Jesu bröst —
anförtrodde han henne nu »Qvinna», sade
han till henne med ord, som, ehuru få, dock
andades den innerligaste ömhet, »se din son»;
och. derpå vände han sig till lärjungen med
de orden: »se din moder». Han kunde icke
samtidigt göra någon åtbörd med sina
genomborrade händer, han kunde endast böja sitt
hufvud till ett slags bekräftelse på sina ord.
Maria och Johannes lyssnade under djup
rörelse och tystnad till mästarens ord, och
ifrån den stunden, kanske ifrån det
ögonblicket, i det han ville förskona henne från
att ytterligare se en sorg, för hvilken ingen
hjelp fans, och som endast skulle hafva
söndersargat hennes hjerta, tog lärjungen
henne hem till sig*.

Middagstimmen var nu inne, och solen
skulle i vanliga fall hafva strålat öfver den

heliga staden med en långt större klarhet
och en långt mera brännande hetta, än vi
äfven under den varmaste årstiden äro vande
att finna hos oss. Men i stället blef
himmelen dunkel, och »solen vände sig i
mörker» på »denna stora och förskräckliga
Herrens dag». Detta dunkel kan emellertid icke
hafva förorsakats af någon vanlig
solförmörkelse, ty påskfullmånen var inne; utan det
måste hafva varit ett af dessa »tecken af
himmelen», hvilka fariséerna under Jesu
lärareverksamhets dagar så många gånger
förgäfves begärt att få se. Såsom stöd för
den evangeliska berättelsens trovärdighet i
denna punkt åberopa sig de äldre
kyrkofäderna på hedniske författares vittnesbörd,
på vissa utsagor hos häfdatecknaren Thallus
och krönikeskrifvaren Phlegon, hvilka
äfvenledes omtala inträffandet af ett underbart
mörker, som till tiden tyckes sammanfalla
med detta, om hvilket evangelierna vittna.
Dock äro vi icke i tillfälle att pröfva nämda
utsagors tillförlitlighet; och ganska möjligt
är för öfrigt, att mörkret vid Jesu död
inskränkte sig till den skuldbelastade staden
och dess närmaste granskap**. Men i hvad
fall som helst är så mycket visst, att det
uppfyllde de närvarandes sinnen med ännu
allvarsammare farhågor än de, som förut hos
dem redan vunnit insteg. De judiske
presternes och de hedniske soldaternas bespot-

* Joh. 19: 27. Må hända kunna vi i denna omständighet se ett nytt hevis för Johannes’ nära
förbindelse med Jerusalem, hvilken förklarar hans i jemförelse med de öfriga evangelisternas framställning
utförligare skildring af Jesu verksamhet i Judeen.

** Melin (p. a. st. sid. 780) yttrar sig angående denna fråga på följande sätt: »hvad nu beträffar
naturtilldragelserna vid Kristi död, så är det först och främst ostridigt, att den midt på dagen uppkomna
afton-Bkjmningen icke kan hafva härrört från en vanlig solförmörkelse. Ty en sådan kan endast inträffa vid
nymåne, men vid påsken var det fullmåne. Vanligen antager man således, att dagens förmörkande stått i
sammanhang med jordbäfningen vid detta tillfälle. Nu är det bekant, att Döda Hafvet är en vattenfylld
krater af en vulkan, som ännu arbetar i djupet och tid efter annan uppdrifver tjocka rökhvirflar, som
förmörka himmelen vidt omkring. Denna underjordiska vulkan är för de kringliggande trakterna en afledare
af det vulkaniska ämnet, och af denna omständighet härleder det sig, att jordbäfningar mindre ofta hemsöka

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:32:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jesulif/0574.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free