- Project Runeberg -  Jesu Lif /
1115-1116

(1878) [MARC] Author: Frederic William Farrar Translator: Fredrik August Fehr With: Hans Magnus Melin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LXI. Korsfästelsen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kom med honom ända derhän, att han nu,
då dödens skuggor omhvärfde honom med
all magt, kände sig ett ögonblick, såsom vore
han plötsligt öfvergifven af den Gud och
Fader, hvars älskelige son han dock var.

Tvifvelsutan hade den korsfästes röst i
följd af den allt jemt ökade stora mattigheten
blifvit osäker och sväfvande, så att
fastän Jesus ropade »med hög röst», såsom
det uttryckligen heter, dock hans ord i sorlet
af den böljande menniskomassan undföllo
åtskilliga af dem, som stodo bredvid hans
kors. Desse tyckas nämligen endast hafva
uppfångat den första stafvelsen af de ord,
han uttalade; och den missförstodo de. De
påstodo sinsemellan, att de hade hört honom
åkalla Elia. »Se, han åkallar Elia», sade
de till hvarandra[1]. Den hastighet, hvarmed
denna falska uppfattning utbreddes, är ett
ytterligare påtagligt bevis på det vilda och
upprörda tillstånd — den ofrivilliga fruktan
för, att något stort, oförutsedt och
häpnadsväckande skulle inträffa — hvaruti de råkat
efter den hårda hänsynslöshet, hvilken förut
hade magt öfver dem. Ty Elia, denne det
gamla förbundets store profet, egde i det
allmänna föreställningssättet ett oupplösligt
sammanhang med den väntade messias; och
med tanken på Elia var på samma gång
förenad tanken på svåra straffdomar, genom
hvilka Herren, den Högste, skulle uppenbara
sin vredes nitälskan. Elias ankomst skulle
ju i sig innebära det plötsliga framträdandet
af en den förtärande och luttrande eldens
dag, då solen skulle vändas i mörker och
månen i blod, och himmelens krafter
begynna bäfva. Nu vore redan middagssolen
omtöcknad af mörker; hvem kunde förutsäga,
hvad som nu stode omedelbart för
dörren? Kanske skulle i ett ögonblick
himmelen remna, och någon skräckingifvande
gestalt fara ned derifrån och röra vid
bergen och höjderna, så att eld och rök
uppginge af dem? — Men det skuldbelastade
samvetets obestämda aningar uppfylldes dock
icke. Herrens tid att på detta sätt uppenbara
sig var ännu icke kommen. Hans budskap
till menniskors slägte skulle ännu under
många tidsåldrar förmedlas, icke genom
tordön och jordbäfning, icke genom storm och
eld, utan genom »det sakta vädret», som
talar i den skenbara tystnaden — i
verkningar på menniskornas hjertan, hvilka de
förnimma, ehuru uti dem mången gång icke
ens några tydliga ord kunna förspörjas.

Emellertid led det nu allt närmare mot
slutet, och med allt lifligare styrka erfor
Jesus den brännande törstens qval, hvilka
af alla de lidanden, som voro förenade med
korsfästelsen, säkerligen icke voro de minst
svåra. Så gick då öfver hans läppar det enda
uttryck af kroppslig smärta, som undföll honom
under alla de timmar, hvilka han tillbragte
på korset, der han fick uthärda allt det onda,
som det öfver hufvud stod i menniskors magt
att bereda honom. Han ropade med hög
röst: »mig törstar». Sannolikt skulle ett
sådant rop några få timmar förut endast
hafva framkallat ett stojande utbrott af
hänsynslöst hån; men nu voro åskådarne af den


[1] Man har från vissa håll velat påstå, att det skulle hafva varit omöjligt att förblanda Eloi med Elijahu,
samt att det icke fans en jude, som icke visste, hvad uttrycket Eloi betydde. Hvad det förra beträffar, så
äro väl de ofvan anförda omständigheterna sådana, att de väl kunna förklara denna förvexling af de båda
orden; och hvad det senare angår, så funnos ju bland den högtidsfirande skaran vid denna tid i Jerusalem
ett icke ringa antal pilgrimer från allehanda folk, och för dem i allmänhet var visserligen arameiskan ett
föga bekant språk.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:32:35 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jesulif/0578.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free