Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LXII. Uppståndelsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1143
JESU LIF.
HM
att fira sabbaten på veckans första dag, och
att denna tro utgör en af grundvalarne för
den kristna kyrkan — allt detta ar
sakförhållanden, hvilka till och med sjelfva
tviflet, om det vill vara ärligt, icke kan undgå
att erkänna.
Men ännu hade icke den uppståndne
blifvit sedd af något menskligt öga. Maria
Magdalena — hon, som älskade mycket
derför, att henne mycket blifvit förlåtet, och ur
hvars själ, hvilken nu brann af kärlek och
hängifvenhet, vår frälsare enligt den
evangeliska berättelsen utdrifvit sju onda andar —
var den första, åt hvilken denna ära
förunnades*. Icke ens englasynen hade förmått
bortjaga den oro och bedröfvelse, hvilken
hon erfor, då hon vid sin återkomst till
grafven fann det omöjligt att få bevisa sin
korsfäste Herre och mästare den sista
tjensten. Hennes sorgsna hjerta rufvade allt
jemt öfver denna enda, allt annat uteslutande
tanke: »de hafva tagit bort min Herre utur
grafven, och jag vet icke, hvar de hafva lagt
honom». Och vid det hon så tänkte, vände
hon sig om — och se, Jesus sjelf, som hon
sökte, stod framför henne. Det var han sjelf,
och dock icke sådan, som hon tillförene hade
känt honom. Det var någonting andligt,
någonting icke af denna jorden, i denna
uppståndna och förherligade gestalt, som ännu
en tid dvaldes bland syndares slägte.
Någonting i den uppståndnes drägt eller yttre skick
kom henne att tro, att det var örtagårds-
mästaren hon hade inför sig, och i det
hoppet, att denne möjligen skulle kunna veta
något om orsaken, hvarför grafven var tom,
utbrast hon: »herre, om du hafver burit bort
honom, så säg mig, hvar du hafver lagt
honom, att jag må taga honom bort».
Då sade Jesus till henne: »Maria!»
Detta enda ord, uttaladt af den
välbekanta, lika allvarliga som kärleksfulla
rösten, trängde djupt in i hennes hjerta och
grep henne med underbar magt. Hade hon
nyss, då hon yttrade de sista orden, vändt
sig bort — kanske för att dölja sin
förlägenhet eller sina tårar — så vände hon sig
nu åter till honom och sökte omfatta hans
fötter eller fållen af hans klädnad, i det hon
på samma gång utropade på sin hemorts
dialekt: »rabbuni!», »o min mästare!» Mera
förmådde hon ej säga; öfvermåttet af
hennes glädje gjorde henne stum. Men Jesus
dämpade med mildhet hennes hänförelse,
som i öfverraskningens första ögonblick icke
kände några gränser. Han sade till henne:
»kom icke vid mig (noli me tangere), ty
jag är ännu icke uppfaren till min Fader,
men gäck till mina bröder och säg dem:
jag far upp till min Fader och eder Fader
och till min Gud och eder Gud». De orden
uttalades icke för döfva öron. Uppfylld af
häpnad och glädje, skyndade hon att
fullgöra den henne gifna befallningen. Hon
meddelade lärjungarne det högtidliga budskapet
— och genom alla tidsåldrar har det ordet
* Joh. 20: 11—18. — Marc. 16: 9—20 är utan tvifvel ett senare tillägg till evangeliets ursprungliga
afslutning. Det saknas i codex sinaiticus och codex vaticanus samt i den armeniska versionen. I L (ad
evangelia, codex imper. paris. n:o 62) har det undergått betydliga förändringar, och i några handskrifter är
det försedt med asterisker. Eusebius och Hieronymus låta oss få veta, att de på deras tid tillgängliga
grekiska handskriftenia sakna detta tillägg. Och skulle än icke dessa yttre skäl anses tillräckliga gent emot
det stöd, som ställets äkthet eger icke blott hos Ireneus och Hippolytas, utan äfven i codex alexandrinus,
codex Ephraemi syn. och codex Bezae centabrigiensis, så må väl de inre skälen, som tala ’ter oäktheten, vara
afgörande. Vi påpeka exempelvis, att i denna korta textafdelning åtskilliga karakteristiska uttryck, som
annars ingenstädes återfinnas hos Marcus, förekomma på upprepade ställen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
