Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LXII. Uppståndelsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1149
62. UPPSTÅNDELSEN.
1150
om dessa berättelser icke utan ett visst
eftertryck: »men honom sågo de icke».
Förebrående dem deras oförstånd och
senhjertenhet till att tro, visade derefter den
ännu för dem okände Herren, huru genom
hela gamla testamentet, ifrån Moses och allt
igenom, går en sammanhängande profetia
om så väl Kristi lidande som hans
förher-ligande. Under samtal af detta slag
nalkades de Emmaus, och Herren låtsade, som
om han ville-gå längre fram. »Och de
nödgade honom, sägande: blif när oss, ty det
lider åt aftonen, och dagen är förliden. Och
så gick han in för att blifva när dem». Och
då de sutto vid sin enkla måltid, och han
välsignade brödet och bröt det, öppnades
plötsligt deras ögon, så att de i trots af den
förändrade yttre skepnaden förstodo, att det
var Herren, som var med dem. Men just i
det de igenkände honom, försvann han ur
deras åsyn. De öfvertänkte sedan den
uppenbarelse, som kommit dem till del. »Var
icke vårt hjerta», sade de emellan sig,
»brinnande uti oss, då han talade med oss på
vägen och uttydde för oss skrifterna?»
Derefter uppstodo de ögonblickligen och
återvände till Jerusalem med det underbara
glada budskapet. Här funno de nu inga
tviflande åhörare. De mottogos tvärt om
med denna jublande försäkran: »Herren är
sannerligen uppstånden och är sedd af
Simon.» »Och de förtäljde, hvad som hade
skett på vägen, och huru han vardt
igenkänd af dem, när han bröt brödet.»
5. Ännu en gång — och detta för femte
gången på denna oförgätliga kristna
påskdag — uppenbarade sig Jesus för sina
lärjungar. Tio af dem sutto till samman, och
de hade dörrarne till salen lyckta af rädsla
för judarne. Under det de talade med hvar-
andra om de herliga erfarenheter, de i dessa
dagar upplefvat, stod Jesus sjelf plötsligt
midt ibland dem och sade till dem: »frid
vare eder!» Den oväntade uppenbarelsen af
hans förklarade lekamen, i förening med det
allt förstånd öfvergående betydelsefulla i
hans uppståndelse ifrån de döda, uppfyllde
dem helt naturligt med häpnad och
förskräckelse. Det var verkligen Herren, som
med en förklarad lekamen stod inför dem
ansigte emot ansigte; och dock var han sig
icke lik, sådan de tillförene hade känt
honom. De trodde derför, att det var en ande,
som plötsligt af oförklarlig anledning sällat
sig till dem. »De vordo förskräckte», heter
det, »och bäfvande och trodde, att de sågo
en ande.» Då sade Jesus till dem: »hvi
ären I förfårade, och hvi uppstiga sådana
tankar i edra hjertan? Sen mina händer och
mina fötter, att det är jag sjelf. Tagen på
mig och sen. Ty en ande hafver icke kött
och ben, såsom I sen mig hafva». Och då
han hade sagt detta, visade’ han dem sina
händer och fötter. Och medan glädje,
förundran och tvifvel kämpade i deras hjertan,
frågade han dem, om de hade något att äta;
och för att ännu eftertryckligare öfvertyga
dem, att det var honom lifs lefvande-de hade
inför sig, åt han ett stycke stekt fisk i deras
åsyn. »Då vordo lärjungarne glade, att de
sågo Herren. Då sade Jesus ännu en gång
till dem: frid vare eder! Såsom Fadern
hafver sändt mig, så sänder ock jag eder. Och
när han hade detta sagt, blåste han på dem
och sade till dem: tagen den helige ande!
Hvilka I förlåten synderna, dem förlåtas de,
och hvilka I behållen dem, dem äro de
behållna» (Joh. 20: 19-23; Luc. 24: 36-43).
G. Endast en af apostlarne hade varit
frånvarande vid den sist omtalade uppen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
