Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Var vår frälsares sista måltid med sina lärjungar en verklig judisk påskmåltid?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.1221 9. VAK VÅR FRÄLSARES SISTA MÅLTID MED SINA LÄRJUNGAR EN VERKLIG JUDISK PÅSKMÅLTID? 1222
nämligen den föregående aftonens måltid var
en vanlig påskmåltid, måste fredagen hafva
varit en festsabbat; och om det än är sant,
att festsabbater icke iakttogos med lika
oinskränkt afhållsamhet från arbete och stränghet
i Öfrigt som veckosabbaterna, så aflägga dock
till och med så sene skriftställare som en
Maimonides klart och tydligt vittnesbörd derom,
att också de alltid utmärktes genom ett visst
mått af stilla, högtidligt allvar. Men här i
vår frälsares lidandesbistoiia träder oss intet
enda drag till mötes, som tyder på någon sådan
högtidsdagens helgd*. Huru kunde, frågar
derför Neander, den nyare tidens störste
kyrkohistoriker, huru kunde den första påskdagen
begås såsom en vanlig fredag? Alla
svårigheter undanrödjas törst genom det antagandet,
att den dag, hvarom här är fråga, endast var
en vanlig fredag, och att deremot nästa dag
var på samma gång sabbat och den första
påskdagen.
3. Den omständigheten, att, innan man
ännu upptäckt skiljaktigheterna emellan
Johannes och synoptikernas framställning i denna
punkt, den äldsta kristna traditionen**
öfvervägande uttalade sig för den åsigten, att Kristi
sista måltid icke var en vanlig judisk
påskmåltid.
4. Den omständigheten, att den judiska
traditionen, hvilken tydligen icke kunnat hafva
något intresse af att missleda oss i denna punkt,
förlägger Kristi död till den 14:de nisan, eréb
pesacJif aftonen före påsk.
5. Den omständigheten, att apostelen Pauli
uttryckssätt, då ban talar om dessa ting, få
sin naturligaste förklaring under den
förutsättningen, att vår frälsares sista måltid icke var
en judisk påskmåltid utan någonting annat,
bestämdt att i sin tid upphäfva denna judiska
inrättning (jfr 1 Kor. 5: 7; 11: 23).
6. Den omständigheten slutligen, att, om
vår frälsare verkligen hade deltagit i
begåendet af en judisk påskmåltid aftonen före sin
död, de judekristne med allt skäl kunde hafva
beropat sig häruppå för att bevisa den
mosaiska ceremoniallagens gällande kraft för alla,
som ville tillhöra den kristna kyrkan, ehvad
de ursprungligen voro judar eller
hedningar. —
Denna vår på grund af tydliga och klara
utsagor i Johannes’ evangelium vunna
uppfattning kan dessutom i viss mån stödja sig på
en och annan mera tillfälligt förekommande
enskildhet så väl hos sjmoptikerne som hos
Johannes. Dock erkänna vi villigt, att mycket
härvid är tvifvelaktigt, enär de judiska
vittnesbörden motsäga hvarandra i fråga om hvad
som var eller icke var tillåtet att göra på
högtidsdagar af detta slag.
Vi märka emellertid följande:
1. Såsom redan ofvan är framhållet,
antaga Jesu lärjungar, enligt hvad vi läsa i Joh.
13: 29, att Judas Iskarioth lemnade rummet
för att göra de uppköp, hvilka den instundande
högtiden påkallade.
2. Icke blott Judas Iskarioth lemnar
rummet, det samma göra icke långt derefter äfven
vår frälsare och hans öfrige lärjungar; och
dock var detta något, som, om det än
möjligen icke innebar ett brott emot den vid denna
tid gängse seden, dock stod i uppenbar strid
med den mosaiska lagens bestämda föreskrifter
(jfr 2 Mos. 12: 22).
3. Judas drager i spetsen för en skara,
som åtminstone till en del torde hafva bestått
af personer ined presterliga embeten (jfr Luc.
22: 52), ut emot Jesus om natten för att gripa
honom — något, som illa låter förlika sig med
föreställningen om en natt, så högtidlig som
den, som efterträdde påskalammets ätande.
. köpande och säljande, skulle vi dock icke hafva väntat oss att finna apostlarne inlåta sig med dylikt (jfr
Joh. 13: 29).
* Så utageras pä denna dag — utan. gensägelse och utan de ringaste samvetsbetänkligheter, såsom det
synes — en hela folkets intresse upptagande rättegång, oaktadt det i talmud uttryckligen förbjudes att på de
stora högtidsdagarne befatta sig med sådant.
** Vi hänvisa i detta afseende till Apollinaris, Clemens af Alexandria, Julius Afrieanus, Hippolytas,
Tertullianus m. fl. Identifieringen åter af denna Jesu måltid med judarnes påskmåltid tyckes egentligen förskrifva
sig föret från Chrysostomi dagar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
