Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI. Fariséer och Sadducéer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1231
BIHANG.
1232
emphat. perbschajja), betyder rätt och slätt
ingenting annat än: de afsöndrade. —
Slutligen var med denna stränga lagifver ännu något
annat förbundet. Mose lag gick ju icke öfver
allt så in i enskildheterna, att den alltid utan
vidare skulle hafva varit användbar i praxis.
Den behöfde i detta afseende fast mera en
ständig utläggning och tillämpning. Skulle
derför fullt säkra normer vinnas för rättens
handhafvande, så måste pentateuchens allmänt
hållna föreskrifter så mycket som möjligt noga
bestämmas i enskildheterna; det måste omkring
de gifna lagbuden uppföras en »omhägnad»
af närmare bestämningar, genom hvilka för
hvarje möjligen förekommande särskildt fall
utstakades, hvad som var rätt eller orätt. Att
uppföra denna omhägnad var den uppgift, på
hvars lösning de skriftlärde sedan Esras dagar
med allt jemt stigande ifver försökte sina krafter.
Tack vare deras outtröttliga bemödanden
bildade sig. så småningom vid sidan om den skrifna
lagen en muntlig lagtradition, som med
beundransvärd kasuistik sökte i alla enskildheter
genomföra den skrifna lagens stadganden, fylla
luckorna, fullständiga det bristande och för
hvarje tänkbart fall i lifvets mångahanda
förhållanden uppställa ett säkert och otvetydigt
»du skall». Det säger sig sjelft, att ifrarne
för lagen icke kunde undvara denna muntliga
tradition, som ju var den bästa borgen för ett
tryggt handhafvande af lagen. Det är också
ett utmärkande drag för fariseismen, att den
tillerkänner dessa »de äldstest stadgar» (Matth.
15: 2; Marc. 7: 3) samma auktoritet som den
skrifna lagen sjelf. »Fariséerna», säger
Josephus, »hafva på grund af den från fäderna
ärfda traditionen pålagt folket många lagar,
som icke äro skrifna i Mose. lag.» Dock, öfver
allt, der skrift och tradition såsom tvenne
auktoriteter skenbart äro ställda vid sidan af
hvarandra, kommer i sjelfva verket traditionen att
intaga det främsta rummet. Fariseismen har
också fullt medvetet dragit denna konseqvens
af de gifna förhållandena, i det den
proklamerat lagtraditionen såsom den högsta
auktoriteten, hvilken såsom sådan äfven står öfver
lagbokstafven; den har, såsom det heter i evan-
gelium (Matth. 23: 2), »satt sig på Moses’ stol».
Josephus uttrycker detta på sitt språk så, att
han säger, att de icke tillåta någon motsägelse
emot de anordningar, som äro träffade af de
genom sin ålder framstående. Tydligare är
mischna. »Det är straffbarare», så läsa vi här,
»att lära emot de skriftlärdes förordningar än
emot skriften sjelf. Den som för att handla i
strid emot skriften säger: att hafva tefillin är
icke tillbörligt, är icke straffbar såsom en
motspänstig. Men den som säger: till totaföth
höra fem afdelningar, och på sådant sätt
tilllägger något till laglärarnes förordningar, han
är skyldig.» »Eabbi Eleasar af Modem sade:
den som utlägger skriften i strid med
traditionen, har ingen andel i den tillkommande
verlden.» Bland de orsaker, som vålla, att
förhärjande krig komma öfver landet, nämnes
särskildt tillvaron af »personer, hvilka utlägga
lagen i strid med traditionen». — För att
tillförsäkra denna lagtradition den yttre
auktoritet, som ansågs för den samma behöflig, förde
man — i början visserligen icke utan en viss
skygghet men, ju längre det led, med desto
större tillförsigt — den tillbaka till ingen
mindre än Moses sjelf. När i mischna på ett
ställe säges, att Moses mottog lägen på Sinai
och öfverlät den åt Josua, denne åt de äldste,
de äldste åt profeterna, profeterna åt den stora
synagogans män o. s. v., så är i detta fall
ingen skilnad gjord emellan den skrifna och
den muntliga lagen. Eljest förkunnas i mischna
endast sällan en lagbestämning såsom en »från
Moses på Sinai sig förskrifvande tradition».
Men en senare tid gick i detta afseende
hänsynslösare till väga, till dess man slutligen
kom ända derhän att låta hela talmud vara
uppenbarad af Moses. — Med ledning af allt,
hvad nu är anfördt, bör derför hvar och en
lätteligen finna, med hvilken rätt Geiger i sin
uppsats om »sadducéer och fariséer» kan påstå,
att fariseismen representerar »den
framåtskridande utvecklingens princip», och att
»protestantismen endast är fariseismens fullständiga
spegelbild».
Då nu vidare besittningen af den af Gud
uppenbarade lagen i sig betraktades såsom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
