Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI. Fariséer och Sadducéer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
X’°° 11. FABISEEH
Israels högsta nationala goda, som betingade
detta folks företräde framför jordens alla öfriga
folk* så är den lagstränga rigtningen tillika den
nationela, och fariséerna äro såsom sådane de
ifrigaste patrioter. I öfverensstämmelse
härmed se vi dem också upprepade gånger
framträda såsom ett politiskt parti. Alexander Jannai
nödgades hela sex år kämpa med dem, utan
att likväl förmå bryta deras magt. Under
drottning Alexandra hade de regeringstyglarne helt
och hållet i sina händer. Senare, på Herodes
den Stores tid, vägrade de till ett antal af
6000 att aflägga den dem affordrade
hyllningseden till kejsaren och konungen. Slutligen kan
icke heller Josephus lemna oanmärkt, att det
var från fariséernas parti, som Judas galileems,
och i och med det samma zeloternes, utgjorde
en förgrening, hvilken derifrån endast skilde sig
genom ett ännu rikare mått af politisk fanatism.
I alla dessa stycken representerade
sadducéerna den motsatta rigtningen. Tydligast
fram-|träder detta i fråga om den muntliga
lagtraditionen, hvilken af dem helt och hållet förhastades.
»Sadducéerna», betygar Josephus, »säga, att
man endast har att anse det såsom bindande
lag, hvilket är skrifvet, men att man deremot
icke behöfver hörsamma de påbud, hvilka endast
ega stöd i den fäderneärfda traditionen.» »Så
långt», säger på ett annat ställe samme
Josephus, »afvika de från fariséernas obetingade
auktoritetsprincip, att de fast mera räkna det
för en ära att kunna motsäga sina lärare.»
Frågan gäller, såsom man genast finner,
ingenting mer och ingenting mindre än ett
förkastande af den fariseiska traditionsprincipen.
Ty den åsigten, att sadducéerna af de bibliska
böckerna endast skulle hafva erkänt
pentateu-ehen, men förkastat profeterna, är en fabel,
som visserligen redan träder oss till mötes hos
Tertullianus, Origenes och Hieronymus, men
som icke desto mindre saknar hvarje stöd i den
gifna verkligbeten. — Huru vida sadducéerna
öfver hufvud intogo en friare ställning till
lagen, huru vida de voro mindre exklusiva emot
hedendomen, huru vida de voro sämre patrioter,
detta är allt frågor, hvilka icke låta besvara
OCH SADDUCÉER. J234
sig med lika stor bestämdhet, men hvilka dock
i allmänhet torde vara att bejaka. Detta
framgår af sadducéernas historia, som tillika bör
kunna gifva oss ett svar på den frågan, hvarför
just den presterliga aristokratien slöt sig till
denna rigtning. Redan vid tiden för de
makka-beiska frihetskrigens utbrott hade förnämligast
öfverste presterna, från hvilka det sadduceiska
partiet utgick, genom sina åt hellenismen gjorda
eftergifter, uppväckt emot sig lagifrarnes ovilja.
Då längre fram i tiden hasmoneerne i sin person
förenade den öfverstepresterliga och den
furstliga värdigheten och i allmänhet slöto sig till
det sadduceiska partiet — man erinre sig blott
Johannes Hyrkanus, Aristobulus I, Alexander
Jannai och Aristobulus II — finna vi hos dem
knappast längre något spår af deras fäders
lag-ifver och patriotiska, tänkesätt. I all synnerhet
under den herodianska och romerska tiden är
det just de sadduceiska öfverste presterna, som
ha att glädja sig åt den verldsliga magtens
ynnest, och som framför allt äro betänkte på
att lefva i frid och godt förstånd med de
magt-hafvande. Man har derför knappast någon rätt
att betvifla, att sadducéerna i sjelfva verket
stodo fariséerna efter i lagstränghet och
patriotism, samt att deras förkastande af den
fariseiska traditionen icke hade sin grund i någon
allt för stor nitälskan för den skrifna lagen,
utan snarare tvärt om i en hos dem inneboende
likgiltighet gent emot den samma. Också kunna
vi ganska lätt förstå, att just desse män, hvilka
i allmänhet hade fullt upp af det jordiska goda,
icke skulle vara synnerligt hågade att påtaga
sig de fariseiska satsernas besvärande börda,
samt att de, hvilka redan genom sin yttre
ställning kommo att stå i fortfarande beröring med
utlandet, och som i sitt eget intresse måste,
vara betänkta på att stå i ett godt förhållande
till de främmande herrarne, icke kunde göra
vidmagthållandet af de exklusivt nationela
intressena till sin hufvuduppgift.
Den rabbinska traditionen omtalar
dessutom en hel rad enskilda lagfrågor, angående
hvilka fariséerna och sadducéerna voro af olika
åsigter"1; särskildt har Geiger försökt att för-
* Josephus omtalar särskildt, att i kriminaljusticen fariséerna bekände sig till en mildare praxis an sadducéerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
