Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI. Fariséer och Sadducéer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1237
11. FARISÉER OCH SADDUCÉER.
1238
judiskt föreställningssätt, att vi här hafva att
göra med en grekisk färgläggning af judiska
åskådningar. Men det är emellertid dock blott
drägten, som är lånad från Grekland. Saken
sjelf Är äkta judisk. Ty i grunden säger
Josephus, så snart vi blott afkläda hans ord deras
grekiska form, ingenting annat än detta, att
enligt fariséernas lära allt, som sker, sker
genom Guds försyn, hvarför man också vid alla
menskliga handlingar, så väl de goda som de
onda, har att antaga en Guds medverkan, utan
hvilken intet kan komma till stånd, i hvilken
lära esseeme endast gingo ett steg längre; att
deremot, enligt sadduceisk åskådning menniskors
lycka och olycka helt och hållet äro beroende
af deras eget förhållande, och att å Guds sida
ett görande eller förutseende af det onda icke
eger rum, enär fast mera görandet af det goda
eller af det onda står i menniskans eget fria
skön. Dels deruti voro sålunda sadducéerna
af olika åsigt med sina motståndare, att de
icke delade desses stränga tro på Guds försyn,
enligt hvilken äfven olyckan skulle vara en
Guds fria skickelse (och icke blott genom
menniskors skuld åsamkad), dels ock deruti, att
de icke i likhet med dem lärde någon Guds
medverkan till det onda.
Vi hafva oss äfven från andra håll bekant,
att frågor af detta slag verkligen afhandlades
i Palestinas skolor. I misehna uppställes den
fordran, att man skall hembära Gud sin tack
äfven för olycksdagen, och det utan afseende
på det goda, som möjligen kan framkomma af
det onda*. Till grund härför ligger just nämda
af sadducéerna bekämpade åskådning, att äfven
det onda är en omedelbar Guds skickelse, en
fri akt af hans vilja, hvars verkningar derför
med tacksamhet böra mottagas. I fråga om
den menskliga viljans frihet säger rabbi Akiba:
»allt är skadadt (förutsedt af Gud), men
friheten är (menniskan) gifven» ■— följaktligen
alldeles det samma, som Josephus betecknar
såsom fariséernas lära: ett starkt betonande af
Guds försyn utan prisgifvande af den
menskliga ansvarsskyldigheten**.
De nämda dogmatiska läroskiljaktigheterna
kunna alla förstås såsom konseqvenser af de
båda partiernas principielt olika ståndpunkter.
Såsom sadducéerna i lagfrågor icke erkände
någon annan bindande myndighet än skriften,
så icke heller i dogmatiska spörsmål; de ville
icke heller med hänsyn till sådana låta sig
påverkas och betungas af allt för mycken
auktoritet. Om en kropparnes uppståndelse och
en vedergällning efter döden, öfver hufvud om
hela diam habbd (den tillkommande verlden,
lifvet efter detta), hvarom fariséerna hade så
mycket att förtälja, trodde de sig icke finna
någonting betygadt i den heliga skrift; detta
var för dem grund nog att afhålla sig från
all befattning med hit hörande frågor. Dertill
kom väl ock, att de, såsom de i jordiskt
afseende lyckligare lottade, mindre lätt än andra
fördes af sina yttre förhållanden till insigt om
behofvet af ett bättre lif efter detta. Möjligt
är för öfrigt, att deras lifligare beröring med
den grekiska verlden bibragt dem en viss
skepsis gent emot allt öfversinligt.
Med deras ställning till läraW om ett lif
efter detta sammanhänger ock deras förnekande
af englar och andeväsen, hvarvid de på tal om
de gammaltestamentliga englauppenbarelserna
väl togo sin tillflykt till antagandet af
momentana teofanier.
Mindre nära till hands tyckes grunden ligga
till deras opposition emot den fariseiska tron
på Guds försyn. Men dels ledde ju denna tro,
i det man äfven antog Guds medverkan till
det onda, till konseqvenser, hvilkas betänklighet
låg i öppen dag. Dels och hufvudsakligen
hafva vi utan tvifvel att till detta förhållande
söka grunden uti den omständigheten, att
sadducéerna Öfver hufvud voro de i religiöst
afseende likgiltigare. Det fattades dem denna
* Berachoth IX: 5: »menniskan är förpligtad att lika sa väl tacka Gud för det onda, som man tackar
honom för det goda». Berachoth IX: 3: »man säger tacksägelsebönen öfver olyckan utan hänsyn till dess
coda följder». — Jfr äfven Berachoth V: 3: »den som (vid den offentliga bönen) säger: för allt det goda du
beskär, vare du prisad, honom ålägger man tystnad (emedan tacksägelsen skall vara oinskränkt)»
** En inskränkning af friheten var gifven dermed, att enligt fariséernas lära hvarje menniska egde jemte
en god drift (jetzer tälj äfven en ond (jetzer ra) sig medfödd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
