- Project Runeberg -  Svenskarne i Illinois. Historiska anteckningar /
235

(1880) [MARC] Author: Eric Johnson, Carl Fredrik Peterson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

som längre vesterut, tagas in natura, bvilket visst ej alltid var till
arbetarens fördel. Lefnadspriserna voro då ej särdeles lägre än nu. En
tunna mjöl gälde tex. $6 a $7 och fläsket 6 a 8 cents pr skålpubd.
Husby rom a voro deremot mycket högre, ty för 5 a 6 tarfliga rum nödgades
man betala $20 i månaden.

1849 kommo till Chicago 400 svenskar i sällskap med — koleran.
Pastor Gustaf Unonius, den i Sverge för längesedan utgifvit sitt
intressanta verk “Minnen från en sjuttonårig vistelse i nordvestra Amerika,”
hitkom samma år och i nämda arbete lemnar han en omständlig
skildring af svenskarnes dåvarande allmänna förhållanden härstädes. Vi
tillåta oss derur göra följande utdrag:

Någon gång inträffade, att farsoten redan utbröt på sjön, ocb
många voro de, som då föllo offer för densamma. Jag hörde omtalas ett
emigrantskepp, å hvilket innan framkomsten till Bosten ungefär $• af
passagerarne aflidit. Flere blefvo under resan till Vestern dödens rof.
De ångbåtar som under den varmare årstiden landade vid Chicagos
brygga, hade merändels alltid några döende emigranter om bord, och
andra, hvilka genast måste föras till hospitalerna. Den tiden då färden
inåt landet skedde kanalvägen ifrån Chicago, stannades kanalbåten
esomoftast i sin fart, för att lemna utvandrarne tillfälle att gå i land, för
att på stranden gräfva en graf för någon af sina reskamrater. När
båten sedermera kom tillbaka till staden, blef förarens svar på min fråga,
huru resan gått, vanligtvis en uppgitt på huru många passagerare han
hade qvar vid framkomsten, då det befanns, att deras antal merändels
blirvit betydligt reduceradt. Sedan jernvägarne kommo i gång, blef
förhållandet visserligen något bättre. Utvandrarne behöfde då icke
qvarstanna så länge i staden, der de voro mera blottstälde för sjukdomen;
af jeruvägskompanierna erhöllo’ofta de fattiga och medellösa fri resa
till deras bestämmelseort. Men äfven under dessa förhållanden afledo
många snart efter ankomsten till bvad de trott skulle blefva deras
blif-vande hem. På jernvägarne emellan landningsplatsen i de östra
staterna och Chica.ro begagnas för det mesta fraktvaggonerna till
emigranttransporter; i dessa vagnar instufvas utvandrarne icke sällan lik boskap,
och till undvikande af olyckor, som lätt kunna inträffa i följd af dessa
passagerares ovana vid att färdas på jernvägar, tillslutes dörrarneför att
kanske icke under hela dagens lopp åter öppnas. Då en sådan lefvande
fraktfora, bestående för det mestu af svenska utvandrare, en gång
anlände till Chicago, befanns i en af vaggonerna icke mindre än fyra döda
kroppar.

Den verksamhet som föll på min lott redan första året i Chicago,
efter att koleran der brutit ut, satte mig snart i beröring med stadens
auktoriteter och med uiånga af de mest ansedde och tormögne
familjerna. Utan deras godhet och välgörenhet, hvad hade väl blifvit af mån-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:33:13 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jesveill/0275.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free