- Project Runeberg -  Det gamla huset. Roman / Del 1 /
120

(1904-1905) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


— Sven!

Han vände sig hastigt mot henne, det tonfallet
hade han aldrig hört i den stämman. Och då han
mötte hennes fuktiga blick, kom han fram och
fattade handen, som hon räckte honom. Hans ögon
voro stora af undran och outtaladt hopp och han
darrade lik en, som oväntadt ställes inför sin
djärfvaste längtans mål men ännu icke vågar tro sina
sinnens vittnesbörd.

Greta höjde sig på tå och spetsade munnen
till en kyss. Då trodde han och sade innerligt:

— Tack för att du inte dröjde, tills det blef
för sent! — Han böjde sig ned och kysste de
läppar, hon frivilligt bjöd honom och i hans sedan
länge halft beslöjade ögon flammade det forna,
triumferande trotset. Så lade han varsamt högra
armen kring hennes skuldror och drog henne med
sig. Det blef för lågt i taket och för trångt mellan
väggarne, han måste ut under bar himmel.

Hon följde honom och medan de gingo, hann
hon ägna en flyktig tanke åt den förvandling bägge
undergått. Hvar fanns nu den hänsynslöst häftige,
som våldsamt ryckt upp henne ur den mark, där
hon haft alla sina rötter fästade? — En behärskad,
lugn och god man med ett djupt veck mellan
ögonbrynen hade han blifvit. Och hon, barnet, hvars
okunnighet om allt, så väl godt som ondt var
hennes enda ursäkt? — Det visste hon icke ännu.
Och hvart ledde den väg, hon beträdt? Det visste
hon heller icke, men hon gick den likväl, hon kunde
ej annat.

Utanför prasslade det i de gamla lönnarne och
när hon lät blicken glida förbi dem, inbillade hon
sig en sekund, att den ena lutat sig mot den andra
liksom för att hviska en hemlighet till honom.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 11:47:41 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jghuset/1/0120.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free