- Project Runeberg -  Det gamla huset. Roman / Del 2 /
21

(1904-1905) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

de skyndade ut i ett annat rum. Lille Sven var
snopen öfver sin fumlighet och fruktade måhända
också en efterräkning från fadren. Men modren,
som läste gosshjärnans alla tankar, sade tröstande:

— Var inte ledsen, det där gjorde jag.

Han förstod genast, att hon tog hela skulden
på sig och skrattande, under det tårarne hängde i
ögonfransarne, klättrade han upp i hennes knä.
Med sin kind tryckt emot hennes satt han sedan
långa stunder och lyssnade till modrens förtjusta
utrop.

— Gossen min, gossen min! — Hon sade
sällan något annat, men för Svens öron var det
den vackraste musik han visste, och hans hjärta
svällde af ömhet.

Ibland öfverraskade Karin de båda okynniga
under deras vildaste lekar. Hon såg ogillande på
sin matmoder, skakade hufvudet och riktade en
innehållsrik blick till någon, som antogs hafva fått
sin plats uppe vid taket. Då rodnade Greta som
en liten flicksnärta och smög undan. Sven följde
henne brydd och förlägen och som hans ögon
tiggde en förklaring, började modren sökande de
rätta orden en sådan, men hon hann aldrig långt,
förrän armarne breddes ut och lille Sven kluckande
af belåtenhet kröp till henne.

Karin gick med sträng min genom rummet
och muttrade om gamla människor, som voro värre
än de värsta barnungar. Så fort hon hunnit stänga
dörren bakom sig, sågo mor och son på hvarandra
och skrattet, som glittrade i Gretas ögon, narrade
lille Sven till en formlig eruption af ysterhet.

Någon gång hände det också, att Greta afbröt
leken midt i det ifrigaste handgemänget och med
något skuldmedvetet, som gaf stämman en
underligt dof klang, sade:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 11:47:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jghuset/2/0021.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free