Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Paniken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förstod, att det ännu rådande larmet och knallarne
från skotten oroade manskapet.
— Takt... tu! markerade han och nickade
faderligt åt soldaterna. — Takt... tu!
Vänster... Höger! Hallå, ni där borta in i ledet!
Ett halft dussin karlar, som rusat fram ur
en tvärgata och öfverraskade stannat igen, kommo
motvilligt närmare. Kaptenen log gillande. Hans
vänliga omtänksamhet vann soldaterna.
Vildheten i deras blickar försvann. De suckade
liksom lättade från något, som länge besvärat dem.
På en halftimme hade kaptenen tredubblat
antalet af sitt folk. Han kommenderade halt,
lät manskapet öfva några handgrepp. Han log,
uppmuntrade, skämtade till och med. Alla
vapenslag voro samlade i hans trupp. När han
en stund exercerat soldaterna, lät han dem
marschera. Disciplinens band, som lossats, knötos
åter till. Senare på eftermiddagen marscherade
den ståtlige kaptenen ut ur staden med sitt
folk, som uppmärksamt lydde hans minsta vink.
Oväsendet hade märkbart aftagit. Skotten
knallade ej längre, sorlet dämpades. Då
skymningen inträdde tycktes alla ljud kväfvas, en
sällsam, dof tystnad följde. Ur mörkret och
stillheten ljöd en klagande, gråtfylld stämma.
— Gud är stor, Gud är en. Kommen till bönen!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
